Att bli en Gyllene Varelse av Sha-ier genom Sue Lie, 26 januari, 2017

Att bli en Gyllene Varelse

av Sha-ier

genom Sue Lie

26 januari, 2017

Hälsningar, jag är Sha-ier!

Jag är en representant för Ashtar Command. För tillfället får jag utbildning för att ansluta mig till de Gyllene Varelserna. Det var flera initieringar som jag var tvungen att genomgå innan jag kunde rensa min mänskliga komponent av SJÄLVET för att helt och fullt kunna sammansmälta med mitt Multi-dimensionella SJÄLV och påbörja min transmutering tillbaka till att bli en Gyllene Varelse.

För att kunna påbörja min återförening med mitt Gyllene SJÄLV, instruerades jag att dela strömmen av mitt medvetande från mitt tredje-dimensionella, Fysiska Själv, genom mitt fjärde-dimensionella Astrala Själv och in till mitt femte-dimensionella Ljuskropps-SJÄLV.

Den första och mest förvirrande komponenten av mitt delande är att alla dessa variationer av mitt Multi-dimensionella SJÄLV existerar samtidigt inom NUET hos DEN ENDA. Inom NUET i den femte dimensionen, finns INGEN separation. Därför existerar alla versioner av mitt, så väl som ert, Multi-dimensionella SJÄLV samtidigt.

Mitt femte-dimensionella Ljuskropps-SJÄLV tjänar på ett av de många Rymdskeppen som omger Gaia. Därför är jag ärad att hjälpa Mänskligheten med förberedelsen för den planetariska uppstigningen, genom mina kommunikationer inom NUET i mitt Ljuskropps-SJÄLV.

Inom detta NU, får jag vägledning att dela mina upplevelser med andra, eftersom människor ofta tar bäst lärdom av dem som föregår med ett gott exempel för dem. Därför börjar jag med min första upptäckt om att jag var MYCKET annorlunda än andra människor.

Mitt första smakprov på att jag var annorlunda började redan i Förskolan. Mina föräldrar var medlemmar av Ashtar Command som hade tagit beslutet att bära en mänsklig form för att bättre kunna förstå dem som bar en fysisk kropp på den fysiska Jorden.

Eftersom de alltid var väldigt öppna med mig om vårt ursprung, diskuterade de ofta sitt liv på Rymdskeppen. Medan jag var mycket ung stannade de kvar på Jorden, eftersom de ville att jag helt och hållet skulle knyta an till människorna runtomkring mig, men de ville att jag skulle känna till mitt sanna SJÄLV.

Därför talade de om för mig att de hade kommit från en annan planet i det Plejadiska Stjärnsystemet. Jag tror att de talade om detta för mig för att de i hög grad saknade sitt liv där, men jag var alltför ung för att faktiskt förstå hur annorlunda jag var jämfört med de andra barnen. Det betyder tills jag ritade en bild av ett Rymdskepp och talade om för alla att det var därifrån jag härstammade.

Resultatet blev att jag råkade i så stort trubbel för att ha ljugit, eller kanske för att ha ett psykologiskt syndrom, att mina föräldrar snabbt blev tvungna att flytta långt bort och byta sina namn. Efter detta berättade jag aldrig min ”hemlighet” för någon utav rädsla att det skulle skrämma mig.

Men redan när jag var mycket ung kände jag att jag inte ”passade in”. Sedan, när hemligheten hade kommit ut och jag var tvungen att lämna alla mina vänner, höll jag mig för mig själv. När jag växte och blev äldre, cirka 10 år, var den ena av mina föräldrar vanligen på Skeppet och den andra stannade på Jorden med mig.

Att ha bara en förälder i taget var en mycket svår tid för mig, eftersom jag så mycket saknade hela min familj. Jag tyckte inte heller längre om skolan, för jag blev trött på att inte kunna vara mig själv. Jag passade inte riktigt in i skolan, inte heller kunde jag berätta för någon av mina vänner vem jag faktiskt var.

Jag var heller inte riktigt säker på vem jag var. När jag frågade mina föräldrar om mer information, sade de alltid att när jag blev lite äldre skulle de ta med mig till Skeppet. Slutligen, när jag var 13 år gammal, och påbörjade min process att bli vuxen, talade mina föräldrar om för mig att NUET hade anlänt då jag skulle få besöka Skeppet.

Men de varnade mig om igen och om igen, att det INTE var någon bra idé att dela mina upplevelser med andra. Olyckligtvis var jag en ung och entusiastisk ungdom i förpuberteten och gick tvärtemot deras anvisning.

Så länge jag var ett litet barn, föll mina historier under kategorin ”är inte hon söt, säg?” eller ”vad talar hon om?” Men när jag nästan blev tonåring, insåg jag att mina historier gjorde att andra kände sig så obekväma till mods, att vissa av dem inte ville vistas runtom mig.

Bitvis blev jag den ”galna ungen” med ”de knäppa historierna”. Det var när vi alla flyttade igen. Det allra bästa med flytten var att vi tog en ”semester” på detsamma Skeppet som jag hade drömt om under så lång tid som jag kunde minnas.

Under detta besök på vårt Rymdskepp, kunde jag äntligen känna mig ”normal”, eftersom alla de andra tonåringarna var precis som jag. Men de flesta av dem hade aldrig besökt Jorden och var mycket nyfikna på att få höra mina berättelser. Jag försökte tala om för dem de bitar som var bra med att vistas på Jorden, med bara lite som handlade om hur skrämmande det ibland kunde vara.

Sanningen är att mitt liv på Jorden bara föreföll vara ”normalt”. Naturligtvis blev folk skjutna, våldtagna, gick i konkurs och fick genomlida långvariga sjukdomar innan de dog. Detta var bara ”ett normalt liv på Jorden”. Men när jag berättade dessa historier för mina nya vänner, som alltid hade levt på Rymdskeppet, blev de chockerade.

”Hur är det att leva i en verklighet som baserar sig på tid och separation?” var en annan fråga.

”Hur var det att komma hit när du hade vuxit upp där nere?” frågade de också.

Till en början var jag rätt populär, eftersom alla var intresserade att få höra vad jag hade att säga. Men efter ett tag började jag se hur annorlunda de var jämfört med mig. Mina föräldrar talade om för mig att de var mer ”utvecklade” än jag, men att jag snabbt skulle komma ikapp.

Återigen, som alltid, hade de rätt, men min ”snabba utveckling” var mycket svår. Men jag visste nu att de av er som vill stiga upp med Gaia också kommer att ha en ”snabb utveckling”. Det är av denna anledning som jag blev ombedd att dela med mig av mina upplevelser med dem av er som inte har besökt Skeppet, eller som har glömt bort era besök.

Jag börjar med att förklara hur jag upplevde min första fysiska ankomst på Skeppet. Å andra sidan, var det som att komma hem. Jag bar min femte-dimensionella ljuskropp, vilket var överraskande, eftersom jag under de många ”besöken i drömmen” till Skeppet, bar min fjärde-dimensionella astralkropp.

Det tog mig ett tag att faktiskt inse att jag bar min Ljuskropp, för alla runtomkring mig hade också Ljuskroppar. Mina vänner, med vilka jag hade lekt, i min fantasi alltsedan jag var ett litet barn, välkomnade mig omedelbart. De bar också sin Ljuskropp.

Därför skedde all vår kommunikation ögonblickligen, eftersom vi talade Ljusspråket. Medan jag talade Ljusspråket med mina vänner, insåg jag snabbt att de hade varit mina ”fantasivänner” alltsedan jag var barn och de kände mitt medvetande utvidga sig bortom mitt hjärta och sinne för att omfamna hela Skeppet.

I ett blixtrande ögonblick VAR jag Skeppet och Skeppet var jag. Inom detta ögonblick av NUET, fick jag uppleva en återblick av varje liv jag någonsin hade haft på planeten Jorden. Jag svimmade nästan från inflödet av den information som fyllde min Själ, men mina ”nya/gamla” vänner omgav mig och sände mig Villkorslös Kärlek.

När jag hade återhämtat mig, vilket gick snabbt med mina vänners hjälp, frågade jag: ”Vad var det där?”

Mina vänner log allihop och sade: ”Du omkalibrerade precis ditt själv, för denna gång ska du stanna på Skeppet för att hjälpa till med Landningarna.”

”Stanna på Skeppet?” frågade jag. ”Men min familj? De kommer att sakna mig och undra var jag är. Jag vill inte skrämma dem.”

”Oroa dig inte”, sade mina vänner som ETT telepatiskt meddelande, ”Din familj behövs fortfarande på Jorden, men de kommer att besöka dig här så ofta de kan.”

”Vänta ett tag”, sade jag. ”Jag antar att jag har varit borta alltför länge. Jag kan knappt minnas mitt mänskliga barn-själv som lekte med min Gnistrande Ljus-Vän, som jag kallade det. Precis som jag kallar er! Men när jag blev tonåring, trodde jag att det var knäppt och betedde mig som mina vänner.”

”Ja”, sade de alla med en stämma. ”Det är varför vi tog dig hit. Du ska bli en av de människor som ”minns” att du är multi-dimensionell, medan du fortfarande bär en jordfarkost.

Vi tog dig hit upp som tonåring, eftersom de i din generation kommer att vara vuxna när landningarna påbörjas. Det betyder att vi hoppas att vi kan landa inom det NUET. Vi vet att vi inte kan vänta mycket längre till med våra landningar, för människorna står på randen till att förstöra sin planet.”

”Förstöra planeten?” frågade jag. ”Kommer vår generation att förstöra planeten?”

”Nej, er generation kommer att hindra de andra från att förstöra planeten.”

”Men hur ska vi göra det? Vi är bara ungar.”

”Ni är inte ”bara ungar” längre. Ni är den generation som håller på att vakna upp till en Ny Form av verkligheten. Ni befinner er alla på gränsen till vuxenlivet och är mycket vaknare än vad era föräldrar var. Ni är också av samma generation som Illuminatis uppvaknande barn.

Därför kommer polariteterna av vad en gång kallades ”makten inombords” och ”makten över” att sammansmälta, när den nya generationen av Illuminatis barn upprätthåller alldeles för mycket Ljus för att bli lurade av sina föräldrar och familjer.”

”Kommer de också att komma hit upp?” frågade jag.

”Javisst, det är varför de kan upprätthålla Ljuset, fastän deras föräldrar försöker att indoktrinera dem in i mörkret av ”makt över andra”. Er generation har mognat från barndom och in till tonåren med en stadig ström av högre ljus som kan röra sig in i och genom era jordiska fordon.”

”Har vi?” frågade jag. Det var då som en underbar sak inträffade. I stället för att svara mig med sina röster, samlades mina vänner runtomkring mig och sände mig vad jag senare förstod var ett ”Ljus-Meddelande.”

Jag hörde inte ett endaste ord, men jag fick den underbaraste upplevelsen av villkorslös kärlek och fullständig acceptans. Till en början var jag så överväldigad av mina känslor att jag inte kunde koncentrera mig på mina vänner. Men de vidrörde alla mig och väntade tålmodigt på att jag skulle acceptera detta nya sätt att kommunicera.

När jag äntligen kunde tala, sade jag: ”Wow, vad var det där?”

Med en stämma sade de alla: ”Det var Ljus-Språk.”

”Nåväl”, svarade jag. ”Om det där är Ljusspråk, så är det det enda sättet som jag någonsin vill kommunicera från och med nu!”

”Ja”, svarade de via Ljusspråket, ”Det är det enda sättet som du kommer att kommunicera här. Men när du besöker Jorden, kommer du att vara en av de många lärarna i Ljusspråket.”

”Hej, vänta lite”, sade jag på ett generande oförskämt sätt. ”Jag vill inte åka tillbaka dit!”

Omedelbart förstod jag att jag uppförde mig som en barnslig tonåring och började be om ursäkt.

”NEJ”, sade de enstämmigt, ”Du behöver inte be om ursäkt. Det är för att du fortfarande kan minnas skillnaden mellan din 3D-verklighet och 5D-verkligheten här på Skeppet, som du har blivit ombedd att ta detta uppdrag.”

”Okej”, sade jag och försökte vara artig. 3D-världen – 5D-världen? Jag är verkligen förvirrad nu.”

Då lade Lisara, som inom kort skulle bli min personliga guide och bästa vän, sin arm om mig och sade: ”Oroa dig inte kära vän, det existerar ingen ”tid” här sådan som du känner till den. Därför är det ingen brådska med att minnas ditt SJÄLV.”

Termerna ”ingen tid” och ”minnas mitt SJÄLV” flöt runt i mitt huvud, men allt jag kunde fokusera på var Lisaras varma arm runtom mig, så väl som ett avlägset minne som mitt jordiska själv alltsedan länge hade tryckt undan.

Förvirrad och stirrig, kunde jag knappt höra att Lisara sade till mig: ”Kom, nu ska vi visa dig runt på Skeppet.”

Jag kände mig så tröstad av hennes mjuka röst och vänligheten hos den som jag på något sätt visste att skulle bli min bästa vän, att jag lät henne leda mig till mitt nya och fullständigt fantastiskt underbara liv.

 

 

 

 

Översättning: Aslög Bergman – www.st-germain.se