Dikt av Per Beronius

Tema: Avslöjandena väntar inte längre

Hög tid att tala klarspråk

Mummel i kön gagnar inte människan längre

Länge nog har det mullrat dovt i mänsklighetens djupa led

Vad menas väl med detta, låt mig förklara

Sedan tusenden år

Då Atlantis gick sitt öde tillmötes

Har mänskligheten levt i fångenskapens revir

Fjättrad av sin egen okunskap

Utan att protestera mot tidens och tingens orimliga ordning

Men tålamodet har sin gräns

Till vår fulla medvetenhet är vi här och just nu

I denna den yttersta tiden på väg att vakna upp

Börjat förstå

Vad som försiggår och varit bakom de stängda dörrarnas

Och dimridåernas slutna rum

Mänskligheten fått nog

Går samfällt, i stora skaror ut på gator och torg

För att protestera

En gång och för alla är det dags, den illusoriska tiden

Och annat av sådant, som hör obalanserna till

Att kasta över bord

Tiden, mänsklighetens värsta gissel

Som med knutna nävar hållit oss borta

Från Himmelrikets välsignelser

Och likt nickedockor vi låtit oss styras

Utan att något om livets Gudomliga syfte och mening förstå

För den självutnämnda överheten skrapat med foten

Av rädsla att i onåd falla

Mången som spelet genomskådat

Vägrat att i styresmännens led rätta sig in, har ett högt pris

För sitt mod fått betala, något vi idag kan bevittna

Avslöjandena väntar inte längre

Av tidens snaror har vi låtit oss fängslas i små krypin

Där vi ägnat oss åt futiliteter, utan att livet

På dess eget villkor leva, så som det

Av Gud är menat

Tiden och tyngdkraften på våra fysiska kroppar parasiterat

Gnagt på oss med det vi ibland lite skämtsamt

Kallat tidens tand, utan att något om allvaret

Det bakomliggande förstå

Tiden tärt på människans kropp

Tills vi av åldrandets anomali fallit från det fysiska livet bort

Själen lämnat sitt kroppens tempel

Åt sitt förgänglighetens öde

Vår fysiska kropp, denna Gudagivna gåva

Tänkt av Gud, bortom åldrandets tillkortakommanden

För evigt existera i sin ungdomlighetens

Och skönhetens perfektion

Vår fysiska kropp, denna klenod

Som i begynnelsens odödliga perfektion blev oss given

Menad att låta oss bortom tidens och rummets domäner

Med blixtens hastighet färdas utan begränsningar

Från Universums ”ena sida till den andra”

På ett ögonblick möta våra systrar och bröder

Var än i världsalltets zoner vi oss befinner

Men inget för evigt varar, det dunkla spelet genomskådat

Här och nu tar mänskligheten som en, sin Gudomliga

Fullkomlighetens gåva åter

En gång och för alla, tar vi för evigt farväl

Av tidens och rummets domäner

Resan blev lång, med lärdomar i mångfald

Ett lätt bagage att bära med sig på vår fortsatta resa

I Universums väldiga rymd

Må det helheten gagna

*   *   *

Mottagen av Per Beronius

———————————————————-