Dikt via Per Beronius, 11 mars
Tema:
Charlie Chaplin
Efter en utvecklingens utflykt av vilja fri
Till en illusionernas värld på en liten planet i utmarkerna
Av Vintergatan
En knivskarpt tydlig minnesbild
Från mitten av 1900-talet oförväntat poppar upp till ytan
En svart-vit Charlie Chaplin film
Där människor i en lång disciplinerad rad
Utfodras i en restaurang på ett enspårigt löpande band
Likt en horisontell rulltrappa rör sig från höger till vänster
Från början mot sitt tidsbestämda slut
Av effektiviteten och tiden styrd, kulminerar, avslutas så här
En robots arm och hand sträcks ut, torkar kunden om munnen
Vad är väl detta
Om inte en hejdlös drift med en själlös automatik
Men intet nytt under Solen
Vad var det som triggade
Fick denna sedan länge skapade minnesbild
Till ytan poppa upp, till ljuset åter
Åtskilliga decennier senare
Så här det må vara
I dessa dagar, blir det från dag till annan, alltmer uppenbart
Människan satt på undantag
Det mesta i accelererande tempo av själlösa robotar styrs
Den snöda effektiviteten upphöjd till norm, evigheter
Bortom vår Edens Lustgård på Jorden
Med sina Gudomliga välsignelser
Där naturen med sina mångfaldens gåvor
Vördades, respekterades och ärades
Men i dessa dagar till en bisats
Degraderats
Uppenbarligen var Charlie Chaplin långt före sin tid
Med sin förmåga i framtiden se in
Just denna dag
Av vilken anledning det än vara må
Av en mångfaldens komprimerade erfarenheter fylld
Med tydlighetens alla mått har visat, det mesta i världen
Av robotar styrs
Spontana, oplanerade möten
Mellan systrar och bröder från dag till annan
Alltmer sällsynta
Visst må ett sådant system vara lockande, pockande
Effektivt, för den som suktar efter alla
Så kallade jordiska rikedomar
Här poppar ännu en minnesbild upp till ytan
Av ett minnenas eviga arkiv
Satan kommer med sitt erbjudande
2000 år i gången tid
”Ge mig din själ
Och jag skall ge dig hela världen”
Nu drar jag mig inte längre
För att helt öppet, utan mummel i kön, berätta
Av denna den illusoriska världen börjar jag få mer än nog
Men här, för balansens skull, en motbild till denna utsaga
Det händer en och annan gång, att en obeskrivbar glädje spirar
När en Helighetens gåva, Guds ande oförväntat
Fyller sinne, kropp och själ
Så som det är i dessa tumultens dagar det må vara
Ett löfte är ett löfte, livets kontrakt till sista bokstav
Och kommatecken skall uppfyllas
Något mindre än så gills inte
Bara att löpa linan helt och fullt ut, utan att darra
På manschetten
Fortsätta som hittills
Tills denna prövningarnas era är över
Tillsynes det
I dessa yttersta dagar ljusnar vid horisonten
Ett nytt hopp börjar spira
Hoppet, det sista som människan överger
Vad mer att göra än härda ut, i vetskap att Änglar oss hjälper
När vi ber, om det så är av nöden
Men ett absolut villkor kommer vi inte undan
Det återstår att uppfyllas innan stormen bedarrat
Snön till sista flingan
Skall finna sin förutbestämda plats på Jordens yta
Innan dessa dagars spektakel av mörka krafter regisserade
Är över, så det är, och inget mer med det
Blott att lakoniskt konstatera
* * *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————–
