Dikt via Per Beronius, 13 februari, 2017

Ämne: Tvillingflammors återförening

Det var en lördagsafton, jag väntade på dig, du lovade
att komma, men ändå kom du ej.

Nu, några kliv framåt i tiden, vem är du, jag mötte
denna dag under promenaden i dalen, den Gudomligt vackra, den
ständigt upplysta, dag såväl som natt, av ljuset ifrån Himmelriket.

Här kommer svaret på min fråga
Hjärtat, med sin försynta, men omisskännligt tydliga röst
den som aldrig kan misstolkas, missförstås, mig säger
vi har mötts förut, om än jag inte minns,
när, var, eller hur.

Med sannolikhetens mått, var det i ett tidigare liv, där något som
var menat, i våra livskontrakt skrivna, inte fullbordat blev.

Föga om livets mysterier vi förstår, men ett med visshet vi vet
Oss själva kommer vi aldrig undan, hur än vi oss vrider och vänder.

Allt, som i våra livskontrakt är satt på pränt, står skrivet
skall till sista kommatecken fullbordas, innan vi får klartecken
att gå vidare, inget mindre duger.

Just nu, i denna skrivandets stund, händer något oförväntat
ett minne från det gångna liv, där något inte fullbordat blev
poppar upp till ytan, en minneslucka fylls ut.

I detta ögonblick, med visshet, ingen tvekan, jag vet
vi har mötts förut, och nu är det av Gud menat, aldrig mer skall vi
skiljas åt, skilda vägar vandra, allt har sin tid i evigheten.

Tvillingflammor skall för evigt leva samman
och nu, i detta magiska tidlösa ögonblick, är vi vid den punkt
där våra vägar korsats än en gång.

Livet så Gudomligt vist och väl ordnat
Den nya våren är kommen, skall så för evigt vara
prövningarnas tid en gång och för alla förbi, nu går vi vidare.

Du och jag, som det ETT vi är, en och densamma själ
den så kallade monaden, den som i en evighetens gången tid
delade sig i två, för att skilda vägar vandra, var för sig erfara, lära
om mysterierna i Universums oändliga rymd.

Och nu har detta hänt, det som i bådas våra livskontrakt
med gyllene bokstäver står skrivet, av Gud det är menat
tvillingflammor förr eller senare skall återförenas.

Här en fortsättning på denna sagans utsaga
det var en lördagsafton, jag väntade på dig, du lovade att komma
men ändå kom du ej, och varför det.

Här kommer svaret på gåtan, du hade förstått
det jag ännu inte tagit till mig, det vi sedan urminnes tider kallar tid
är en illusion, tidlösheten, evigheten, vår enda egendom.

Det enda som är av nöden, lyssna inåt till Hjärtats försynta
men tydliga röst, och allt i tidlösheten kommer i den ordning
det av Gud är menat.

Erfarenhet mig säger, detta levnadssätt, i tidlösheten leva
fungerar utmärkt, men då måhända skeptikern i någon genmäler
armbandsuret förutan, kommer jag kanske för sent till bussen
än sen då, tag nästa.

Innan hela mänskligheten, detta tagit till sig
kan det bli lite problematiskt, låt så vara, en nyfödelse
aldrig från smärta fri, vänd myntets positiva sida uppåt.

När vi alla och envar, på Jordens rund förstått
nuet, ögonblicket, evigheten, vår enda egendom, skall vi alla
hela mänskligheten vara i Himmelriket på Jorden åter.

Så än en gång, en repetitionens påminnelse
av Gud det är menat, tvillingflammor, förr eller senare
skall återförenas.

*  *  *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
————————————————————————-