Dikt via Per Beronius, 20 februari, 2017

Ämne: Tankar en aftonens stund i vårens ljuva tid

Meddelande:
Ute blåser sunnanvind, göken gal i högan lind
ord från en gången tid, hämtade ur minnesbanken
en kvällningens stund i slutet av februari månad, där våren
med lätta raska steg är på väg, vintern för denna gång
så som det kan synas, akterseglad, kampen om reviren tillsynes
på god väg att ge upp.

Tidens ickeexistens, den vi inte förstått oss på, där vi i cirkel
vandrat runt, varv efter varv, dag efter annan, år efter år
tills vi fått nog för denna gång.

Lämnar kroppen den lånade, vårt själens jordiska fordon till Jorden
vår Moder Gaia åter, låter själen på sina fjäderlätta vingar vända
till sitt ursprung åter för en vilopaus i Moders/Fadershuset.

I denna cirkelns rundgång, innan det ännu en gång är dags
att vända till Jorden åter, i det lilla spädbarnets skepnad
minnet av det som varit förutan, när vi börjar om på nytt.

Så har det fortsatt sedan urminnes tider
det ena varvet efter det andra, för varje varv ännu ett kliv på stegen
mot Himmelriket åter, i dessa dagar, anno 2017, har vi alltmer
börjat förstå, till vad livet av Gud är tänkt och menat.

I denna universella resa, början och slut tillsynes förutan
själen odödlig, kroppen förgänglig, efter varje full bordat varv
berövas oss minnet av det som varit.

Minnet skall inte tillåtas oss störa efter resan i Kosmos oändliga rymd.
så här må vi fundera, reflektera, argumentera, en aftonens stund
i slutet av februari månad.

Vad är väl livet till, om inte för att upplevas i sin fulla vidd
i en människans förgängliga klädnad.

*  *  *
Från ovan mottagen av Per  Beronius
———————————————————–