Dikt via Per Beronius, 25 mars
Tema:
Ljuskrigaren, sanningssägaren
En ljusets krigare du är
En av de tusenden och åter tusenden
Som året om, dag och natt
Utan uppehåll, dygnets alla 24 timmar
Om än inte var timme i din fysiska kropp
Arbetar i ditt anletes svett
För att få ljuset en gång och för alla
Komma till Jorden, Moder Gaia, Tellus, åter
Denna ursprungligen ljusa lilla planet
I Vintergatans utkant
Som i evigheter
Varit åtskild från sina kosmiska systerplaneter
Försatt i karantänens avskildhet
Orsakat av mörka krafters spel och försåt
Av den oförblommerade egoismen
Styrt
De mörka girighetens hattar
Som med våldets makt tillskansat sig herraväldet på Jorden
Hållit mänskligheten i okunskap och ett fångenskapens järngrepp
Men allt har sin utmätta tid i evigheten
Inget för evigt består, våldet makt är förgängligt och kort
Dör, med poetens ord, i öknen bort
I dessa dagar
Har oförväntat något helt nytt tagit plats på scenen
Mänskligheten med tydlighens signum upptäckt
Vad som i det fördolda försiggått och försiggår
Björnen i sitt ide ur vintersömnen väckt
Blivit varse, vad som bakom ryggen sig utspelat
Under evärdliga tider
Människor oräkneliga, reser sig rakryggade upp, som det ett de är
Förstått, av tyranniet fått mer än nog, tålamodet sinat, säger ifrån
Hit men inte längre, det räcker, det är nog
Nu tar vi inte mer av dessa satans beläten emot
Säger i klarspråk ifrån på skarpen
Förena er med ljuset
Om inte är det bara att ta ert pick och pack
Från Jordens yta försvinna, vart någonstans
Upp till er själva att finna
Men nu år det bråttom
Inga fler försåtens sabotage av de slag
Som i dessa dagar, från dag till annan sig utspelar
På ett flertal olika platser på Jordens rund
Även tålamodet har sina gränser
Är en gång och för alla slut
Ljuset och majoriteten av mänskligheten väntar inte mer
Har fått mer än nog, kan det med klarspråk
Sägas tydligare
En ljusets sanningssägare och ljuskrigare du är
Ingen och inget hot om repressalier, eller vad än det må vara
Kan dig stoppa i ditt värv
* * *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————-
En fjäril rörde vid min hand, gav mig av sin dröm
Den dröm som är min, den dröm som är din
Där allt med sig självt försonats
—————————————–
Mitt på dagen stannade tiden
Den bara upphörde att vara
Om än urtavlans visare helt monoton
Fortsatte sin gilla gång
Mitt på dagen
Med Solen i zenit om än
Av ett molntäcke dolt upphörde tiden
Att vara
På stället marsch
I begrundan över sig själv
Tiden tog slut som av ett svart hål uppslukad
Den bara försvann
Kan tiden ta slut, upphöra att vara
I ett dimhöljt töcken utan förvarning
I ett svart hål blott försvinna
Varför inte så som den illusion
Det mänskliga påfund tiden är
Om än urtavlans visare monotont fortsätter
Sin gilla gång
När det vi kallar tid utan förvarning tar slut
I ett svart hål blott försvinner
* * *
Citat ur boken
Röster från ANDROMEDA
2006
ISBN 91-974676-4-2
——————————————————-
