Dikt via Per Beronius; Äventyraren, 2 maj, 2018
Ämne: Äventyraren
Meddelande:
Det som varit, har varit
för att aldrig komma åter.
I dessa nådens dagar, där det mesta
för att inte säga allt, hög tid, högtid, dags att tänka om
tänka fördomsfritt nytt, ”så här har vi alltid gjort”.
Det beprövade, så välbekant tryggt
där vi vet, vad vi har, och vad vi får, sedvänjans beläten
där vi suttit fast, i vårt, av rädslan fyllda egots jag.
Riskfyllt, farligt, att ge sig ut på ett stormigt, okänt hav
en på djupets inre känsla, oemotståndligt tränger sig på
kommer upp till ytan upp, med sin fråga.
Hur i fridens dar
kan vi komma ett tuppfjätets snäpp vidare
där vi sitter fast, bakbundna i oss själva
utan att våga tänka, fördomsfritt nytt.
Rebellen, som länge legat lågt, hållit sig undan
på sin kant, kan inte längre hålla tyst, svaret
självklart givet.
Men ändå, som väl är, i dessa nådens dagar
rasar den gamla 3D-världens konstruktioner
med ett dammoln, till marken
av sin egen tyngd.
Föråldrade strukturer klamrat sig fast
de som med envishetens monotoni sig upprepat
från årtusende till årtusende.
Av det sömngångaraktiga, har vi fått mer än nog
i dessa, de Gudomliga nådens dagar, är det
det okända som väntar, där allt stöps om
till något annorlunda nytt, friskt
fräscht och fritt.
Och detta, då inte en dag för tidigt
Skaparen såg, vad som var på väg att hända
på Jorden, terra firma, den fasta marken.
Där mänskligheten fastnat i traditionernas träsk
men som väl är, inget stillestånd, för evigt varar.
För några decennier sedan, såg Skaparen
vad som var på väg att hända, när mänskligheten
fastnat i traditionernas träskmarker.
Utfärdade ett dekret, såg till att indigobarn
högt utvecklade själar, i stora skaror
till Jorden sändes ner.
De, som med gott mod, kärlek
skönhet och sanning, förutfattade meningar förutan
visar vägen för en mänsklighet, som fastnat
i traditionernas träsk, ingen har något
det minsta, att äventyraren
hålla emot.
* * *
_________________________________________
__________________________________________________
När vanans makt, i en sluten cirkel håller oss fångna, varv efter
varv, utan att högre nå, vi vandrar, utan att något lära, vi går
utan att förstå, vi är fångar i vår egen bur, när insikten oss nått
att vi oss fångat, i vår egen bur, är tiden inne, att vanans cirkel
bryta, äntligen, från cirkelns fångenskap oss befria, och i en
gränslös värld, äventyren söka.
Denna dikt, hämtad ur boken
Spårljus Del 2 Människan
utgiven 2004.
__________________________________________________
