Dikt via Per Beronius; Den välsignade tidlösheten, 19 april, 2018
Ämne: Den välsignade tidlösheten
Meddelande:
Hur komma vidare
mot Himmelrikets höjder
när vi, i våra omedvetenhetens
skrymslen och vrår, bär på
fördomar i legio.
Inte helt enkelt, i mänsklig klädnad vara
i denna prövningarnas epok, där det mesta
för att inte säga allt.
Till något annorlunda annat
vi aldrig tidigare mött, stöps om.
Här fordras tålamod
bortom alla gränser, modet att sig tåla
till dess facit i handen vi bär.
Med visshet vet
hur den nya värld, i evigheter vi väntat på
skall sig uppenbara, gestalta
frågor utan svar.
Vad annat att göra
än ta tålamodet på allvar.
Gårdagen gjort sitt
morgondagen ännu ej här, det enda
som står oss till buds.
Ta en dag i sänder
så som det uttrycks i psalmen
”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.
Denna dikt, från det, där ovan kommen
av Per Beronius nedskriven
må den gagna.
* * *
________________________________
__________________________________________________
En vit, liten molntuss, på en ljusblå himmel, driver med vinden
mot öster, så löses den upp, och har snart helt försvunnit, men
bakom den, som ur tomma intet, föds en ny liten molntuss, den
växer sig stor, mot den ljusblå himlen, så löses den upp och har
snart helt försvunnit, är det människans öde, molnen speglar
att släktled för släkt led, komma och gå.
Denna dikt hämtad ur boken
Spårljus Del 2 Människan
utgiven 2004.
__________________________________________________
