Dikt via Per Beronius; En meditationens stilla stund, 29 oktober, 2018
Ämne: En meditationens stilla stund.
Ett vitt pappersark, en kulspetspenna
från omgivningens brus totalt befriad, en söndagens kväll
i en fridens välsignade stund.
Vad är väl menat att sättas på pränt denna söndag
i en kvällningens stilla stund, där allt börjar om på nytt
från en annorlunda, högre utsiktspunkt, aldrig tidigare mött.
Några ord tränger sig på, denna unika helgdagens kväll
där höstens första snöfall gjort sitt, med några påminnelsens ord
även jag finns till.
Minnen från ett föregående liv, osökt tränger sig på med orden
”snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken”.
Vad morgondagen bär i sitt sköte
skall vi på förhand platt inget veta, en Gudagiven nådegåva
och detta, en absolut nödvändighet, för livets fortbestånd.
Barmhärtighetens Ängel nickar glatt, med sina outtalade ord
ja visst är det så, fundera inte, grubbla ej över det som väntar
i morgon, i övermorgon, eller om miljoner år, med vetskapen given
nuet, ögonblicket, människans enda egendom, i den tidlösa tiden.
Denna utsaga, från det där ovan kommen
från någon i Änglavärlden där ovan, som vill människosläktet blott väl.
* * *
