Dikt via Per Beronius; Evighetens cirkelgång, 7 juli, 2018
Ämne: Evighetens cirkelgång
Meddelande:
Så går ännu en vecka
mot sitt oundvikliga slut, allt i Universum
i cirkelgång sig rör, evigheten ständigt
börjar om på nytt.
Vad annat att göra, än följa med i dansen
på denna resa, där början och slut
är en och detsamma.
Hur kan detta
av det mänskliga sinnet förstås.
Vi behöver inte förstå
allt är, så som det av Skaparen
Moder/Fader Gud är menat.
Livet, en obeskrivlig gåva
menad att väl tas om hand, om än
uppförsbacken tidvis, är mycket brant.
Bara att finna sig i
tålamodet, modet att sig tåla
har sina randiga och rutiga sidor
i regnbågens alla färger, från rött till violett.
Naturen, med sin orubbliga, osvikliga ordning
är konstant, av obeskrivlig storleksordning.
Människan visste, vad hon gjorde
vid sin ansökan om tillträde till Jorden.
Detta Kosmos` säregna Universitet
där allt, i varje ögonblick, börjar om på nytt
ångervecka förutan.
Nattens dröm, dagens sömn
allt är, så som det är, och inget mer
med det.
Vad återstår väl annat, i detta livets spel
än motståndslöst finna sig i.
Men ändå, med detta sagt
i en sinnesfridens stund.
Hur överleva
utan att släppa fantasin
på grönbete fritt.
* * *
