Dikt via Per Beronius; Fragment ur historieboken, 24 juli, 2018
Ämne: Fragment ur historieboken.
Meddelande:
Till att börja med
en påminnelse, om en barndomens tid.
Med den eggande berättelsen
om den skeppsbrutne, Robinson Kruse, på en öde ö
och varför, ja säg väl det.
Dikten lever sitt eget liv
vid sidan av det vi kallar verklighet; vad är väl dikt
vad är verklighet, vad är det ena
vad är det andra.
I denna, den tidlösa tiden
där människosläktet knackar på porten
till den nådens värld, som i evigheters evigheter väntat
på varje människas uppvaknande, ur sin
omedvetenhetens sömn.
Med avsikt, att livet börja om på nytt
denna gång, från en själens ständigt ökande
högre utsiktspunkt.
Mänskligheten, i evigheter varit fångad
i de mörka demonernas nät.
Men i dessa dagar
har dessa trakasserier genomskådats
kommit till sitt oemotståndliga slut.
Inget kommer längre vara
så som människan av sedvänja, fått lov att vänja sig vid.
Allt, undantag förutan, från dag till annan
börjar om på nytt, från den allt högre utsiktspunkt
Moder/Fader Gud, sina barn har givit.
En glädjens tid, där missmodet lämnat
handduken kastat in.
I dessa av nåden fyllda dagar, börjar allt om
på något helt annorlunda nytt, utan att
i backspegeln blicka åter.
Prövningarnas era
har en gång och för alla gjort sitt
återvändo en omöjlighet.
Kärleken, skönheten, sanningen, låter sig aldrig dompteras
ljuset låter sig aldrig, av tidens tand släckas ut.
Aldrig mer, skall någon människa, likt Robinson Kruse
behöva leva en del av sitt liv, på en öde ö.
Lägg även på minnet
ulvar i fårakläder, har inget längre
något det minsta, på Jorden att göra.
så det är, och inget mer med det.
* * *
