Dikt via Per Beronius; Gårdagen, nuet, evigheten, 14 juni, 2018
Ämne: Gårdagen, nuet, evigheten
Meddelande:
En omöjlighet, längre ignorera den inre rösten
den har under den senaste tiden blivit så klar och tydlig
lika tydlig, som vattenfallets omisskännliga röst, den
som är omöjligt att ignorera.
För var dag som går, alltmer kristallklart tydlig
ingen dag är längre, gårdagen det minsta lik
dagarna låter sig inte längre repeteras.
Var dag unik, ingen annan dag, det minsta lik
stillestånd hör inte varandet till.
När började detta, det nya scenariot
vi behöver bara gå några århundraden tillbaka i tiden
när visheten kom till byn med orden, ”och ändå rör hon sig”.
Jorden, inte längre Universums medelpunkt, så som i tanken
sedan urminnes tider, där människan suttit fast
i sitt förlegade tänkandets själv, där varje år
det föregående varit helt likt.
Oföränderligheten upphöjd till norm
men i de nuvarande Gudomliga nådens dagar
har världen sig totalförändrat.
Nuet, ögonblicket, gårdagen inte längre det minsta lik
en, till full medvetenhet mänsklighet, i den nya
tidlösa tiden klivit in, och detta
inte en dag för tidigt.
* * *
____________________________________________________
Så hände det, som inte kunde hända, jordbävning, chock, tiden
stannar, förlamning, overklighet, tomhet, följt av instinkten att
överleva, desperat kamp mot övermakten, väntan i ovisshet
förödelse och död, smärta utan gräns, visshet, vanmakt, en öde
planet, acceptans, sorg, ordlös saknad, ledstjärnan utom synhåll
i drömmen, min älskade jag möter, men ändå ej, ty floden skiljer
oss åt, långsamt uppvaknande, helandets barmhärtighet
upptäckten att marken ännu bär, i halvdunklet skymtar ledstjärnan
än en gång ger Gud mig kraft att vända blicken framåt.
Denna dikt hämtad från boken
Daggdroppar i Gryningsljus
Utgiven 2005.
____________________________________________________
