Dikt via Per Beronius; I gryningens timme, 29 september, 2018
Ämne: I gryningens timme
En känsla, är en känsla, den kommer vi aldrig undan
hur än, vi oss vrider och vänder, nu över
till denna dagens huvudämne.
Allt är ett, en och detsamma, det vi kallar ensamhet
ett illusionens galna gyckelspel, och inget annat.
Hur kan det vara så, när ensamhetens beläte, i gryningstimmen
ur uppvaknandets nattliga sömn, kliver in på stigen, den smala
den som blott till avgrundens djup, och inget annat leder, där
enbart tomhetens intighet, och inget annat möter.
Vad är väl, det mänskliga livet
om inte ett mysterium, av obeskrivbar storleksordning
där inget, absolut inget, är vad än det synes vara.
Hur kommer vi detta dilemma undan, en fråga
som saknar givet svar.
Men ändå, om än vansinnet människan tynger
i uppvaknandets morgonstund, måste livet gå vidare.
Livet, en Gudagiven gåva, av obeskrivbar storleksordning
en nådens gåva given, att väl ta om hand, förvalta.
Om än illusionens irrbloss, gör vad de kan
för att människan på villovägen föra.
Det enda med visshet vi vet
livet en Gudagiven gåva, menad att väl ta om hand, förvalta.
Inte minst i gryningens, och uppvaknandets timme
efter besöken, i de sömnens riken, som människan möter
i nattens eteriska världar där ovan.
* * *
