Dikt via Per Beronius, I trappuppgången, 3 oktober, 2018
Ämne: I trappuppgången.
Meddelande:
Meningen med livet
ett ämne, som ventilerats mer än en gång
sedan den illusoriska tiden såg dagens ljus.
En fråga, vi må ställa oss själva, vi Jordens bebyggare
som arbetar i vårt anletes svett, för att få livet, att gå runt
och inte bara en enstaka fråga, utan en mångfald.
Hur kom jag hit, varför är jag här
var det min fria vilja, som ställde till det, på detta vis
frågetecknen i legio, staplar sig på hög.
Hur få någon den minsta ordning på livsmysteriet
livet var dag, vardag såväl som helgdag, inte helt enkelt att leva.
Det fordras tålamod, bortom alla gränser, för att livet hantera
så som det av Moder/Fader Gud är tänkt och menat.
Det händer mer än en gång, att tålamodet tryter
när dessa evinnerliga frågetecken staplar sig på hög.
Men vad är väl då alternativet till jordelivet
Här tycks det, som att vi har målat in oss i ett hörn.
Vi må oss besinna, innan vi rusar iväg, i panisk förskräckelse
livet, en Gudagiven gåva, motstycke förutan.
Bara att låta sig tåla, om än lite då och då
vi får bita i det sura äpplet.
Vi kan alltid låta humorn komma oss till undsättning
om än kavajen är alltför trång, skorna har hål i botten
nödvändiga att skicka till skomakaren
arbetsdagen alltför lång.
* * *
