Dikt via Per Beronius; Måndag, denna dagens, Fullmånens dag, 7 augusti, 2017
Ämne: Måndag, denna dagens, Fullmånens dag
En påminnelse
denna Fullmånens natt och dag, om det som var
i en evighetens gången tid, där kärleken allt annat
var överordnat.
Begreppet mörker, ett okänt fenomen
blott ett ord utan mening, allt var ett kärlekens
osläckbara ljus, en oskuldens tidlösa tid, där allt var
så som det av Gud i begynnelsen var tänkt, och menat.
Människan levde i sämja med sig själv, med varandra
och allt annat liv på Jordens rund från det
till formen minsta, till det största.
Åtskillnad, avskildhet, ett okänt fenomen, hierarkier
ett udda begrepp.
Så det var tills något hände
måhända en jordbävning, eller något annat
av denna storleksordning.
Något, om vilket vi inget vet, inte vill veta, inte skall veta
detta, som på djupet tog tag i människans sinne
om detta behöver vi inte låta oss påminnas
det har gjort sitt, och mer därtill.
Låt det bara ordlöst, ljudlöst, tidlöst, försvinna
in i det kärlekens ljus, som är evigt.
Alla de minsta småaktigheter förutan
sandlådan ett minne blott, som bleknar bort.
Det som genom ”Sången till Månen” låter oss påminnas
vad Gud på djupet menade med orden, ”varde ljus”
och ljuset blev till.
* * *
Av Per Beronius från den eteriska världen mottaget.
———————————————————————
