Dikt via Per Beronius; Människan en modig själ, 7 juli, 2017
Människan en modig själ
Vad är menat, ur sinnets djup komma upp till ytan
denna högsommardag, där tillvaron visar sig
från sin allra bästa sida.
Hur kan jag väl något det minsta, om detta veta
det som blott existerar, som vaga dimmornas minnen
på djupet av människans sinne.
Där det gömts undan, alltför svårt att minnas
ty visst gör det ont, när knoppar brister.
Men förr eller senare
kommer ingen av oss undan, sanningen se i vitögat.
Det fordras mod
bortom ordens beskrivning, att människa vara.
Människan var väl medveten, vad som väntade
när hon ansökte om tillträde till Jorden, Gaia
detta livsbejakande livets Universitet.
Därför, vad annat att göra än bita ihop
än en gång låtsas som det regnar, ty visst gör det ont
när knoppar brister.
Men minns, vad rätt du tänkt
vad än i kärlek du vill, skall för evigt vara.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————–
