Dikt via Per Beronius; När tålamodet prövas till dess yttersta gräns, 4 maj, 2018
Ämne: När tålamodet prövas till dess yttersta gräns
Meddelande:
Vad är det, som i dessa dagar
på Jorden sig utspelar inför öppen ridå.
Inte lätt att få veta, när människa
fortfarande mot människa ägnar sig åt verbala strider
mörkrets krafter, gör vad de förmår, så split, kiv och försåt
i människors sinne, i akt och mening, återta, lägga beslag
på mänsklighetens kollektiva sinne
Så det må vara
men människan har i dessa de yttersta dagar
klivit alltför högt på Jakobs stege, för att låta sig duperas
av de mörka hattarnas försåt, så som de gjort
sedan urminnes tider.
Men i denna nådens tid
är en vändpunkt nådd, om än
ordstrider, utspelas inför öppen ridå
där människor ej respekterar
varandras integritet.
Men ändå, med detta sagt
de mörka hattarnas försök att sprida mörker
i människans sinne.
Är med visshet, till misslyckande dömt
mörkrets armada på Jorden, har en gång
och för alla gjort sitt, för att aldrig komma åter.
De mörka hattarnas dagar på Jorden, är räknade
en konsekvens, av lagen om orsak och verkan
det vi sår får vi skörda.
Ljusets armada, till Jorden kommen åter
att här, för evigt förbli.
Som en avslutande påminnelse
från en länge sedan, 1800-talets gången tid
”Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran
endast Tomten är vaken”.
* * *
________________________________________________
__________________________________________________
Hur länge, skall det dröja, hur länge, skall vi, på Jorden vandra
innan vi insett att vi jämlika om än olika är att olikheter, mångfald
ett villkor, för utveckling är, hur länge, skall det dröja, innan vi
insett, att hierarkier ej behövs, att, om positioner, vi ej behöver
strida, att för var och en av oss, en plats, finns reserverad, där
den bästa nyttan för Helheten vi gör.
Denna dikt
hämtad från boken
Spårljus Del 2 Människan
utgiven 2004.
__________________________________________________
