Dikt via Per Beronius, Skenheligheten i sin prydno, 10 mars, 2018

Ämne: Skenheligheten i sin prydno.
Meddelande:
Som en inledande parentetisk notis
minnesfragment, från ett 1800-talets
parallella liv, på en breddgrad
söder om Uppsala (Jönköping)
exemplifierade genom orden:
”Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
endast Tomten är vaken.”
Med detta sagt
över till dagens huvudämne
Skenheligheten i sin prydno.
Munkavle, censur, ett satans otyg;
i dessa dagar, yttrandefrihet, en självklarhet
men så, har det inte alltid varit.
Vi behöver inte gå
särskilt långt tillbaka i tiden
för att möta detta beläte.
Men nu, är det inte längre möjligt
för pamparna, potentaterna, att utfärda
sina personliga dekret, som detta:
”detta får du göra, men inte detta
det strider mot den allmänna ordningen”.
Här ett otygets praktexempel
där man tar sin för pannan:
”Kvinnan tige i församlingen”.
Skenheligheten
i sin prydno, avslöjar sig själv
”det var inte bättre förr”.
I dessa nådefulla dagar
bara för mörkerkrafternas potentater
att fly undan ljuset, med svansen mellan benen.
”Så, det kan gå
när inte haspen är på”.
*  *  *
Detta epos, från ovan kommet
av Per Beronius satt på pränt.
__________________________
__________________________________________________
Moder Jord, du som bär följderna, av vår mentala, och fysiska
terrorism, ditt tålamod mitt förstånd övergår, vår mentala och
fysiska terrorism, mig syns som en lek med elden, elden som
förtär, men även helar och läker, elden en av det tre
Eld, Kärlek, Intelligens.
Denna dikt hämtad ur boken
Daggdroppar i Gryningsljus
Utgiven 2005.
__________________________________________________

You may also like...