Dikt via Per Beronius, Tankemaktens ofrånkomlighet, 9 maj, 2018
Ämne: Tankemaktens ofrånkomlighet
Meddelande:
Balansakten, på den slaka linan
en av människans många läxor under jordelivet.
Midnattstimme, vinden har kommit till ro
allt är lugnt och stilla, denna den unika gångna dagen
har gjort sitt, för att aldrig komma åter.
Dagar och nätter, kommer och går, en del
utan att avsätta några tydligt märkbara avtryck och spår
livet på Jorden, så förunderligt underligt, inget annat liv
det minsta likt, och så det av Skaparen
är menat att vara.
Mångfalden, en nödvändighet för livets fortbestånd
Moder/Fader Gud, gav sina barn människans
fria viljans nådegåva, hur tackar vi
för denna ynnest.
En samvetsfråga, upp till oss alla och envar
att besvara, inget det minsta, kan vi ta för givet, men ett
kommer vi aldrig undan, det vi sår, får vi skörda
sådd och skörd som tvillingflammor föds.
Här och just nu, i detta korta ögonblick
ett oförväntat, extra litet drama, denna vårens
välsignade dag, med sin klarblåa himmel
och sommarvärme.
En första humla, svävar i den kristallklara luften
utan att veta, enligt de som vet bäst, förståsigpåarna
borde hon inte kunna flyga.
Ett stöd för påståendet, med orden,
”vi blir det vi tänker” och inget mer med det
verkligheten övertrumfar dikten.
* * *
