Dikt via Per Beronius; Tvillingflamman, 15 oktober, 2018
Ämne: Tvillingflamman
Meddelande:
Återföreningen, en allegori, en liknelse.
Här kommer svaret på en fråga, som kom till mig
förvarning förutan, i en stillhetens stund.
”Hon kom som en vind, vad bryr sig väl vinden om förbud”.
Vinden frågar inte, vinden bara kommer, när den så önskar
behagar och vill, med sina överraskningar i bagaget.
Vinden, den oförutsägbara
en absolut nödvändighet för livets fortbestånd, vinden förutan
vore Jorden, Moder Gaia, öde och tom, och så var det inte menat
när Moder/Fader Gud uttalade orden… och du känner väl till dessa ord
här är ingen repetition av nöden.
I miljoner år, har tvillingflammorna
dessa båda, födda ur en och densamma själ
som gick skilda vägar, för att lära i livets mysterieskola på Jorden.
Men nu, i början av Tusenårsriket, är dessa båda nära varandra
i den tidens och punktens rum, där det av Moder/Fader Gud är menat
de skall återförenas, för att aldrig mer, på skilda vägar vandra
ensamvandringen varit länge nog, av den behövs inget mer.
Hur detta möte skall gå till, det vet jag inte
då jag inte vet, var du har din boning, men förr eller senare
trillar polletten ner, svaren på våra frågor kommer oss tillmötes.
Vad är väl jordelivet, om inte så Gudomligt vist ordnat
vi möts och vi skiljs, men vi skiljs utan tårar, ty med visshet vi vet
vi skall återförenas.
Välkommen åter
Du min tvillingflamma, vi ses igen, när själv du så vill.
Vad finns väl mer att tillägga, här och just nu
i denna nattens midnattstimme än
”verkligheten övertrumfar dikten”.
* * *
