Dikt via Per Beronius; Zebrans ränder, förlåtelsens magi, 29 augusti, 2018
Ämne: Zebrans ränder, förlåtelsens magi.
Att förstå, detsamma som att förlåta
sorgen och glädjen, i armkrok vandrar, varv efter varv
hela Jorden runt.
Om det som hänt, många tusenden liv, i det förflutna
omöjligt, i dessa nådens dagar, något det minsta begripa.
Men ändå, likt en envis kardborre
i det undermedvetna sitter fast, gnager, och varför det.
Omöjligt, i dessa turbulensens dagar
något det minsta att förstå, men hav tröst,
allt, cirkeln förutan, har sin början och sitt slut.
I dessa, de Gudomliga nådens dagar
den nya tidens Tusenårsrike, händer något oförväntat
oväntat nytt.
Den prövningarnas bubbla, som suttit fast på botten
av den tusenden mil djupa oceanen, vid en jordbävning lossnar
lyfter sig själv i håret, till ytan kommer upp.
Den sorg, som i det undermedvetna benhårt suttit fast förlöses
och detta kan göra ont, obeskrivligt ont.
Hur än vi oss vrider och vänder, uppåt neråt, vänster höger
kommer vi denna prövningens stund inte undan.
Vad mer att säga, här och just nu än
livet det outgrundliga ogripbara, har sina randiga
och rutiga sidor.
Zebrans ränder går aldrig ur
och här, i tidlöshetens just nu, har denna saga
från det där ovan kommen, kommit till sitt slut.
Må den gagna.
* * *
__________________________________________________________
Förlåtelsens mirakel, det som får oss att vakna upp, ur törnrosasömnens
tröstlösa vandring, som blott till återvändsgränder leder, förlåtelsens
mirakel, det som öppnar vårt andliga öga, låter oss se in i den värld som
rymmer kärleken, skönheten, sanningen och inget annat, förlåtelsens
mirakel, det som fotbojan kapar, fängelsemuren raserar, lika lätt som en
vindpust blåser bort dammet på fönsterbrädan, förlåtelsens mirakel, det
som en gång och för alla, mänskligheten ur illusionens fångenskap skall
förlösa:
Denna text hämtad ur boken, BORTOM 2012,
Det förlovade landet i väntan på sina döttrar och söner
utgiven 2010.
_________________________________________________________
