Ett Öppet Brev Till Mina Kvinnliga Kollegor, Vänner och Gudinnor av Victoria, 24 januari

Ett Öppet Brev Till Mina Kvinnliga Kollegor, Vänner och Gudinnor

Av Victoria, 24 januari 2017

Från Mitt Hjärta Till Ert

 

(Detta är ingen politisk text. Detta är en text som fokuserar på känsla, som höjer medvenhet och healing)

Mina Gudinne-kamrater

Jag ser er.

Jag hör er.

Jag känner er.

Jag ser er stå upp i solidaritet mot de kvinnohatande intrigerna i det maskulina patriarkatet som förtryckt er i eoner.

Jag hör era rop av ilska, av raseri över de orättvisor ni alla fått utstå.

Och jag känner er ilska och ert raseri i ert kollektiva trauma. Den djupa, bestående smärtan och känslan av ytterlig besvikelse och hopplöshet.

För jag är ni.

Jag har också blivit förtryckt.

Jag har hållits tillbaka på grund av mitt kön.

Jag har blivit tillsagd att jag inte kan göra det ena och det andra för att jag är kvinna.

Jag har fått höra ”du förstår inte” för att jag är kvinna.

Jag har blivit antastad. Våldtagen.

Jag har blivit tafsad på, varit mottagare av ovälkomna snusksamtal, blivit fysiskt hanterad.

Jag har blivit tillsagd att min kropp tillhör min man.

Jag har blivit tillsagd att inte beröra mig själv ”därnere”.

Jag har blivit kallad fitta. Hora. Slyna.

Det har sagts mig att jag är för känslig då jag gråter rättfärdiga tårar av ilska och smärta för att en man precis talat om för mig hur ovärdig och korkad jag är.

Det är inte lätt att vara kvinna, eller hur?

Med allt detta sagt, med all denna uttryckta ilska och detta raseri som kommer ut i dessa målmedvetna demonstrationer, om det inte kombineras med eftertänksam medvetenhet i avsikt att hela, så mister det sin mening.

Säger jag att ni inte ska uttrycka det raseriet? Den ilskan?

Absolut inte.

Ut med det bara systrar, säger jag.

Emellertid måste vi komma ihåg vad som ligger bakom ilskan och raseriet och vara villiga att också offentligt uppvisa dessa känslor.

Smärtan.

Besvikelsen.

Den djupa, djupa besvikelsen.

Vi måste känna den. Vi måste tillåta oss bada i den. Låta den skölja över oss då vi brister ut i våra individuella och kollektiva tårar.

Sedan måste vi finna förlåtelse.

Förlåtelse först och främst för oss själva.

Förlåta oss själva för de tillfällen vi glömt vår Gudomlighet.

Förlåta oss själva för de stunder vi glidit in i rollen som den dominante maskuline, och själva blev som de som förtryckt oss.

Och sist, förlåta den maskuline själv. Förlåta männen.

För våra män har också ont. De är vilse. Förvirrade. De behöver oss precis som vi behöver dem.

Med all den orättvisa och styrning och dominans och maktspel de fört in i våra liv, så har de också varit offer. Knäpp bara på vilken komediserie eller reklamsnutt som helst och ni ser män utmålas som hjälplösa idioter, oförmögna till allt djupt, insiktsfullt beteende. Gå på en kvinnoträff så ser ni att det inte är ovanligt att få höra en mängd förolämpningar från kvinnor riktade mot deras partners. Vi ramlar in i detta lågnivå-beteende för att vi har varit utsatta för det själva och falskeligen tror att det höjer vår självkänsla.

Så, på vissa sätt har systemet fått oss att bli som dem, och dem som oss. Båda på sätt som är ytterst förminskande, för inget av det är autentiskt.

Men vi kan höja oss över det.

Vi har möjligheten att engagera oss i en djupt andlig, i hjärtat känd, individuell och kollektiv rening så länge vi använder medveten avsikt och eftertänksamhet.

Emellertid, tills och om inte vi är villiga att gå in i våra hjärtan och känna vår smärta och finna förlåtelse, kommer vi som marscherar och protesterar inte att behandlas rättvist och inte heller respekteras. I alla fall inte på något autentiskt sätt.

Så, mina kvinnliga Gudinnor ute på gatorna, snälla, jag ber er att inte påverkas av mediabevakningen eller politiska expertanalyser, propaganda eller hollywoodsk elitism. Vi har möjligheten att engagera oss i en djupt andlig, i hjärtat känd, individuell och kollektiv rening så länge vi använder medveten avsikt och eftertänksamhet. Låt oss höja oss över den förstörelse som sker på gatorna och i våra TV-apparater. Låt oss inte falla in i agendan för ”söndra och härska”. Och låt oss verkligen inte vända detta till en situation av dualitet där vår enda agenda är att se männen som fiender och oss som offer.

För systemet har gjort oss alla till offer, på ett sätt eller annat. Låt oss gråta dessa offertårar och låt oss stiga upp, tillsammans, och skapa ett nytt samhälle där vi ALLA ärar Gudomligheten inom oss.

För när vi gör det kommer vi åter att komma ihåg att ära Gudomligheten inom andra.

 

Översättning: Markku Pärssinen – www.st-germain.se