Franciscus av Assisi via Linda Dillon, 27 september, 2016
Franciscus av Assisi
via Linda Dillon
27 september, 2016
”Vad får dig att känna dig glad?” Det är en så enkel fråga och ändå är det en fråga som har ignorerats av så många … Men när jag uppmuntrar dig att bli ett instrument och ditt instrument för kärleken, är det vad jag talar om när jag ber dig att hitta din glädje, vara din glädje. För när du verkligen befinner dig där, när du har gått in i tystnaden, ut på andra sidan, snurrat runt, gått in tillbaka, stannar kvar och samtidigt befinner dig på utsidan – det är då du kan åstadkomma en förändring i detta, det som du förnimmer som en täthet, fast det inte är det.
Himmelska Välsignelser – 27 september, 2016
Linda Dillon; Kanal för Rådet av Kärlek
Suzanne Maresca: Värd, InLight Universal
St. Francis: Hälsningar, jag är Francis.
Suzi: Välkommen.
St. Francis: Ni får kalla mig Frank! (skrattar) Välkomna, mina älskade vänner. Och jag bugar och jag tackar för äran att få vara tillsammans med er, att få sitta och prata, vandra och att helt enkelt dela våra hjärtan, vårt utrymme och oss själva tillsammans.
Mina älskade vänner, mina allierade i förändringen, vackra änglar i kroppar, jag säger till er: ”Kalla mig Frank”, för jag vill vara frank med er. Men jag vill också att ni ska känna och veta att jag förstår de tider ni lever i, och jag förstår och har empati med vissa av de situationer som så många av er befinner er i.
Och fastän 900 år har förflutit – tänk på det, nästan 1000 år – så har den mänskliga upplevelsens grundläggande omständigheter verkligen inte förändrats särskilt mycket. För vad är den mänskliga upplevelsen egentligen? Den är fortfarande en interaktion mellan människor, om det så är den interaktion ni har med er själv eller med er bästa vän eller er älskade, er mor, er far, ert barn, er syster, ert samhälle eller det vidare samhället – den har faktiskt inte förändrats så värst mycket.
Ni vet, när jag var en ung man, så var krig – ja, det var inte så förödande som det är just nu – men låt mig säga att krig, att driva en strid, var en mycket populär sport. Vanligtvis drev man det, åh, ibland för personlig glorifiering, men vanligen hade det att göra med förvärvande av rikedom, av större makt – nåväl, makt som kan definieras i enlighet med den tiden, under dessa dagar, vilket inte så väsentligt skiljer sig från det som ni får uppleva.
Och, naturligtvis, denna attityd var mycket allmän inom min familj och i det samhälle, inom de grupper som jag befann mig i. Jag måste säga, allt var mycket lockande! Det var mycket frigjort, det urartade i hög grad och det gav en inte riktigt någon känsla av djup tillfredsställelse.
Redan som ung pojke, brukade jag se mig omkring – och säkerligen som ung man – jag brukade se mig omkring och jag brukade tänka: ”Är detta allt? Är detta allt som finns? Handlar det bara om ytterligare makt och mera pengar, fler juveler, större rikedom?” För jag brukade redan då bli rätt så stilla. Jag skulle inte kalla det meditation, men jag blev stilla och jag började fråga mig själv: ”Nåväl, vad vill du? Giovanni, vad vill du? Vad är det du letar efter?”
Och ju mer jag ställde mig den frågan, desto djupare gick jag, inte in i de heliga mysterierna, inte i religionslärorna – åh, de fanns där i bakgrunden – men ju mer jag frågade mig: ”Vad vill du? Vad letar du efter?” så insåg jag att det som jag verkligen letade efter var frid, var kärlek, var känslan av att själva livet föreföll vettigt.
Nu säger jag inte att mina föräldrar inte älskade mig; det gjorde de, på sitt eget sätt. Men denna kärlek var förspänd med seldon och fängslad och innehöll alla möjliga förväntningar gällande hur jag skulle gå vidare och vad jag skulle göra med mitt liv. Och det som hände var alltmer att inget av det verkade vettigt för mig; inget av det var i linje med det som jag ville.
Jag vände mig inte bort från samhället; en massa människor tror att jag gjorde det. Vad jag vände mig från var de element som för mig absolut inte verkade vara vettiga, som gjorde att mitt hjärta kändes tungt och likgiltigt och som baxnade mitt sinne, samt att jag inte kunde lägga ner någon verklig ansträngning – ingen livskraft eller vad ni skulle kalla det – i det som förväntades av mig. Och jag visste; jag visste inom min ytliga varelse, att det som man förväntade sig av mig inte skulle komma att göra mig lycklig.
När jag lämnade hemmet för att finna mig själv – och ja, finna Jesus, finna min Moder/Fader – så letade jag i verkligheten efter mig själv. Och för mig själv tänkte jag: ”Om jag bara kan fjärma mig tillräckligt långt från allt detta omedelbara oljud, så kommer jag att verkligen kunna höra min själ och universum”.
”Om jag fjärmar mig tillräckligt långt bort, så att jag kan höra universums ljud, så att jag till och med kan höra naturens ljud” – ja, fågelsången; jag vet att jag är berömd för den. Men den var inte mitt (skrattar) mål: ”Jag vill lämna mitt liv bakom mig och få reda på hur fåglarna låter” . . . det hade varit skrattretande! Men jag ville förena mig med denna planet och allting inom den, inte uteslutande människorna, men under en tidsperiod var jag tvungen att avlägsna mig själv bort från människorna, för att kunna höra mig själv.
Och i ert samhälle är det så ofta exakt på samma sätt, och jag är inte på långa vägar kritisk. Men detta externa oljud – det finns så mycket av det som inte ni känner till och det är svårt att inte bedöma, men urskilj vad ni vill, vilka ni är, vilken er väg är, hur ni vill gå framåt; inte hur ni måste, inte hur det under något århundrade har dikterats av religiösa eller civila lagar, utan hur ert hjärta uttrycker sig.
Om ni inte går in i tystnaden och planetens, universums och er egen tystnad, så finns det risker att ni inte kan höra.
Nu äntligen, naturligtvis, når ni en plats där ni kan höra, samt att oljudet kan få bli en bakgrund. Men även i dessa tider, när ni väl har kommit så långt, finns det fortfarande en nödvändighet – ja, mina vänner, en nödvändighet – att på nytt gå in och på nytt gå in och på nytt gå in i tystnaden, er själs tystnad, tomhetens tystnad, för tystnaden är fylld med så mycket information, energi, vetskap och kärlek att ni aldrig kommer att vilja lämna den.
Nu vet jag att för de flesta av er, så är inte detta ett liv där ni kommer att isolera er i kloster – eller ens vad vi tänkte på som bröder, munkar eller nunnor, de fattiga Clarissorna – där man separerar sig från samhället. Detta är inte den livstiden, för ni är det verkställande teamet – jag älskar den termen! – för Modern.
Men för att kunna vara dessa verkställare, för att kunna vara dessa instrument av sann kärlek, är det viktigt att ni bär tystnaden inom er, djupet av vetskapen om vilka ni är – och i vetskapen om vilka ni är, att vara kärleken, inte bara utbyta kärlek utan att vara kärleken, i ordets sanna bemärkelse.
Det finns tillfällen när det är nödvändigt att yttra sig. Det finns tillfällen när ni måste säga: ”Sluta upp med tortyren”. Det finns tillfällen när ni måste uttrycka ord om hopp eller komma med ljusets eller glädjens energi.
Ni vet, från den här sidan observerar vi – naturligtvis! – vad som sker i den mänskliga rasens transformation. En av de saker som slår mig är att det inte förekommer tillräckligt med glädje. Det förekommer en hel del prat om glädje; en hel del sökande av glädje förekommer; ni har ögonblick när ni kan känna er glättiga och glada. Men detta att på djupet bära, veta och leva i glädje saknas allt som oftast och rent allmänt saknas det helt säkerligen.
Nu återigen, jag säger inte detta för att ge kritik, helt tvärtom. Orsaken till varför jag tar upp det är att er glädje är er födslorätt. Jag menar, tänk på vad jag säger. När jag äntligen fick modet – och låt mig säga det, mod krävdes; ja, det var nödvändigt, men det krävdes ändå en smula mod – att lämna hemmet och bege mig ut på egen hand, utan pengar, utan förnödenheter, enbart med tilliten till att jag skulle komma att bli omhändertagen.
Jag steg inte ut i glädje; det var en utveckling. Och detta är var mitt citat om att jag blev en kanal började: ”Låt mig först göra det som är nödvändigt”. Nåväl, det är naturligtvis nödvändigt, att själv ha mat och kläder och husrum, men det är också nödvändigt att leta efter den lycka som ligger inombords. För fram tills att du har funnit lyckan inuti dig, så kommer du att känna dig som om du går en dåres ärende – du letar och letar och letar och du finner den inte.
Så du finner det när du tar hand om det som är nödvändigt. Men håll i minnet att det som verkligen är nödvändigt är att du landar i din kropp, i ditt liv, på din resa, i det du verkligen önskar. Och det är inte en bra dag lite här och där – det är glädje dygnet runt, året om!
Nu är glädjen en rolig sak, för det som händer . . . så ofta du känner glädjen är den smittsam, ja, men den kan också vara en skör sak. Så du kan känna: ”Nu idag är jag i glädje; jag känner den”, men sen måste du engagera dig i någon som befinner sig i stiltje eller deppar och där rök din glädje. Nåväl, detta är inte glädje!
Men vad sker med glädjen, när ditt samhälle, när din familj, när du och din älskade börjar förnimma den tillsammans, när ni har vandrat vägen tillsammans och ni börjar reflektera den till varandra, då börjar den studsa runt överallt. Innan ni vet ordet av har ni leviterat upp i taket. Nåväl, det är glädje! – att göra det som är möjligt.
De flesta människor – och jag inkluderar mig själv – vet inte riktigt, har inte testat gränserna i det som är möjligt. Och det är varför jag säger: ”Innan ni vet ordet av, så kommer ni att göra det omöjliga”. För när ni tar den mänskliga definitionen av vad som är möjligt och fortsätter att tänja på den, så inser ni att de flesta saker är möjliga.
Ja, ni kommer att ha era dagar när ni inte känner att ni kan engagera hela planeten eller befolkningen. Men ni tänjer ut er, inte för att det finns en regel eller för att det förväntas av er; bara för att ni känner för det, för att det är så roligt att klura ut eller utforska vad som är möjligt.
Käraste Suzanne, du har talat om att du vill se, på riktigt, i påtagliga termer, resultatet av det som du tror är möjligt. För när du fungerar på en energimässig nivå – vilket är där vi är och där flertalet av er befinner er – vad ni gör är ofta sådant som har benämnts som ’omöjligt’ av många som fortfarande bor inom, eller tror att de bor i den gamla tredje (dimensionen).
Men ni tänjer det och ni knuffar på höljet – och det måste få knuffar, annars kommer ni inte till den Nya Jorden; annars säger ni: ”Men det är inte möjligt. Vi kan inte förändra planeten”. Men nåväl, naturligtvis kan ni det! Det är helt och hållet möjligt för ni gör det som är nödvändigt. Och ni gör det nödvändiga, inte för att det är en önskan från Modern – fast vem skulle inte ställa upp på det? – utan ni gör det för att det är nödvändigt för er. Det är en väsentlig del av vilka ni är.
Så det är nödvändigt för er emotionella, mentala, andliga överlevnad. Annars känner ni er som om ni bara existerar. Ni kunde likaväl flytta tillbaka hem och förtjäna en miljon dollar!
Käraste vänner, käraste Suzanne, var önskar ni börja?
Suzi: Nåväl, Jag ska börja med att tacka dig för att du är med oss. Det är alltid ett nöje. Jag älskar mitt arbete här! Så du uppmuntrar oss verkligen till vår djupa, personliga resa för att helt och hållet omfamna en förenad, kollektiv upplevelse, att till en början känna oss bekväma innanför vår egen hud, för vi kan verkligen inte erbjuda någon annan det som vi inte fritt omfamnar i oss själva. Det är samma sak på det sättet; det är samma sak på varje sätt.
St. Francis: Det stämmer. Ni vet, Ärkeängel Mikael eller Jesus eller Modern – de säger alla: ”Dröm stort!” Nåväl, jag utvecklar det och säger: ”Lev stort! Lev stort varenda dag!” För annars, vad ni gör . . . först av allt, så lever ni någon annans liv och för det andra, så bedrar ni er själva. Ni bedrar er själva fullständigt.
Suzi: Ja, jag förstår det helt och hållet. Får jag bara fråga dig . . . det här är liksom en dum fråga, men hur ser det ut från ert håll gällande ljuset som stiger fram från det mänskliga kollektivet, för jag kan bara föreställa mig att det håller på att bli mycket utsökt vackert?
St. Francis: Det håller på att öka. Vad du tänker på . . . och det är en mycket bra fråga; det är ingen dum fråga alls. Tänk på det på det här sättet också: det är ingen konstant. Så kanalen som nämnde om att betrakta Aurora Borealis, norrskenet; när ni betraktar norrskenet, kan ni se att det finns en skimrande egenskap i det och det flammar och det dansar och det skiftar.
Eller om ni gör det riktigt enkelt och ni tänker på slutet av dagen eller början av dagen – min favorit tidpunkt var solnedgången. Det var någonting i den – det är det fortfarande – i denna gyllene tid på dagen, när ljusets egenskaper förändras från dagens klarhet till ett gyllene sken och sedan ser man att himlen börjar förändras och det förekommer fler beskrivningar vartefter skiftet sker. Det är så det mänskliga kollektivet ser ut.
Så det är inte bara konstant, för beroende av den energi som var och en av er upprätthåller – tänk nu på detta – var och en av er, och jag menar förresten inte ifall ni har en bra dag eller en dålig dag eller en dag när ni känner att ni verkligen strålar eller inte; jag menar det ljus som ni kontinuerligt upprätthåller. Så, det finns tider när det mänskliga kollektivet . . . när vi ser på er och vi tänker: ”Detta är så klart och så lysande, vi är redo!”
Och sedan kommer gångerna när hatet blossar upp . . . och ni kan tänka på det som ett slags svart moln som blockerar ljuset . . . eller när ni känner er nedslagna och ni tänker ”det här är bara skräp”, och då dimmas ljuset. Så det flödar som i ebb och flod. Men jag måste tala om för er att i mät-termer, i termer av den ljuskvot, som kommer från det mänskliga kollektivet – så håller det på att öka.
Nu är det viktigt, och jag säger det (skrattar) med all respekt för alla mina amerikanska bröder och systrar: ni går igenom en mörk tid, men känn inte . . . Först av allt, så ber jag er och jag stöttar er – bli inte nedslagna, för allt är i sin ordning och håller på att veckla ut sig. Men jag vill också försäkra er om att den ljuskvot som upprätthålls för planeten inte enbart bestäms av mina amerikanska bröder och systrar.
Suzi: Helt klart, tacka Gud för det.
St. Francis: Ja, men alldeles för ofta, på grund av medias närvaro/täckning, så råder det trossystem som återigen befinner sig i den gamla sfären – och jag minns detta när jag var hemma i palatset – att man trodde att det som budbärarna eller generalerna eller rådgivarna omtalade, var den absoluta sanningen gällande det som ägde rum där utanför, och naturligtvis var det inte på det viset. Det är varför jag var tvungen att bege mig ut och finna tystnaden.
Nåväl, jag vet att flertalet av er inte befinner sig i en position att kunna säga: ”Okej, nu packar jag och sticker till vildmarken ute på landet för att få höra tystnaden.” Men tystnaden finns inom er. Men det är viktigt – stäng av TV:n, stäng av era grannar, stäng av radion, stäng av vansinnet som omger er och gå in i den tystnad som finns i era hjärtan, för det är där sanningen finns. Och när ni är där och när ni har kommit dit som ett kollektiv, åh, då blir ljuset förbluffande!”
Suzi: Jag undrar bara hur jag ska se på dem som vi ser att befinner sig i ett utrymme av rädsla, ilska och hat. Det är inte det naturliga sättet att vara och det gör mig ledsen när vi talar om saker som har skett under historiens gång och du säger att saker och ting inte har förändrats så mycket och att krig var en populär sport. Mitt hjärta ställer frågan: ”Varför? Varför lutar sig människor ens mot dessa saker?” Jag förstår det verkligen inte.
St. Francis: Åh, du vet – och jag låtsas inte vara någon historiker – men energin i, låt oss säga ”The Fall”, vars energi på så många sätt blev definierande egenskaper . . . eller accepterade egenskaper, låt mig uttrycka det så . . . hos mänskligheten; övertagande, kontroll, maktmissbruk. Observera att jag säger ’makt-’ för den enda makten som är sann är den kraft som uppstår inuti er genom att ni harmoniserar er med Källan och Gud.
Så när ni gör er själva till detta Guds/Källans/Det Endas instrument, hur ni än vill se på det, så är detta verklig makt. Men det blev ett sådant virrvarr att man verkligen trodde – och naturligtvis, var det en mental-emotionell process, i vilken man började definiera sig själv i enlighet med huruvida man hade kontroll över andra, snarare än kontroll över, eller en harmonisering med, sitt heliga jag.
Och denna känsla av kontroll eller harmonisering med det heliga jaget blev inte bara begravd utan gick förlorad, för samhällets input och det från många familjer, från institutioner, från kollektivet, var: ”Bäst att skynda er ombord, annars blir ni akterseglade”.
Jag menar, låt mig tala om för er, från början trodde mina föräldrar och min utvidgade familj och mina vänner att jag var galen: ”Hur kunde du möjligen ge upp allt detta? Är du galen? Hur kunde du inte vilja ha denna rikedom och kontroll, denna makt som i grund och botten erbjuds dig på ett silverfat?”
Nå, vad händer om en person säger: ”Nåväl, det där fungerar inte för mig”, är att det hotar dem som följer denna väg. Och därför är det som händer, att deras defensiva reaktion blir att bli arga, aggressiva och sårande, för de vill inte vara tvungna att se på sig själva och sitt eget mönster, så: ”Jag ska skada dig, jag ska göra dig illa, jag ska nervärdera dig, jag ska krossa dig, hellre än att gå inombords och verkligen klura ut vad jag vill”.
Och samma människor som sade: ”Jag vet vad jag vill. Jag vill ha makt, jag vill ha kontroll, jag vill ha pengar, så flytta på dig och stick härifrån”. Det som varje människa . . . låt mig till och med bli mindre politiskt korrekt . . . varje varelse . . . den fina saken, Suzanne, med att vara på den här sidan är att man får se alla planetariska system, alla civilisationer. Så när jag säger till dig: ”Det finns inte en endaste varelse som inte naturligt, från Skaparen/Källan, längtar efter kärlek”, så är det ett mäktigt uttalande.
Suzi: Det stämmer.
St. Francis: Så nivån av förnekande på er planet är uråldrig. Och sedan blir den ytterligare förvanskad på grund av hur manipuleringen fungerade – och jag såg det inom min egen familj – det vill säga: ”Jag gör detta för att jag älskar dig. Jag uppmuntrar dig att följa denna väg av krig och pengar”, för det finns inget som är fel med något av dessa när de används på ett korrekt sätt, ”Men jag uppmuntrar det för jag älskar dig. Så jag vill kontrollera hur du tänker, handlar, uppför dig osv, för jag älskar dig. Och om du älskar mig (skrattar) så kommer du att göra det som jag ber dig göra”. Det var så det gick snett.
Jag är inte här för att skuldbelägga, för det är en meningslös uppgift. Så jag kan fortfarande inte, 1100 år in i programmet, sjunga: ”Det var mina föräldrars fel (skrattar)”. Det skulle vara bortom det absurda, eller hur! Vid någon tidpunkt tar ni ansvar och ni säger helt enkelt: ”Nåväl, ni vet, jag provade denna klädsel och den kändes inte riktigt bekväm. Jag tror att jag ska prova en annan.” Och den behöver nödvändigtvis (skrattar) inte vara av säckväv och aska!
”Vad får dig att känna dig lycklig?” Det är en så enkel fråga och ändå är det en fråga som har ignorerats av så många.
Suzi: Nåväl, när du först började, inte denna show, men denna specifika diskussion, så funderade jag på hur vi ska kunna hela de djupa kollektiva såren. Men jag besvarade min egen fråga: Det är genom att vara kärlek, var kärlek. Min kärlek är mitt beskydd. Jag menar inte att skada någon och det är vad jag är och det är vad jag väljer att vara i världen. Jag tror att det är det största och det bästa som jag kan göra för att få allt det här att röra sig framåt.
St. Francis: Det stämmer. Så jag kom inte . . . jag var aldrig riktigt bra på att predika (skrattar); det var inte vad jag ville göra och det är inte vad jag vill göra idag.
Men när jag uppmuntrar er att vara ett instrument och ert instrument av kärlek, är det vad jag talar om när jag ber er att finna er glädje, att vara er glädje. För när ni verkligen är där, när ni har gått in i tystnaden, ut på andra sidan, snurrat runt, kommit in tillbaka, stannar kvar där och samtidigt även befinner er på utsidan – det är då som ni kan åstadkomma en förändring i detta, det som ni förnimmer som en täthet, fast det inte är det.
Ni är på väg. Och jag ska tala om för er, er alla, ni gör ett strålande jobb! Så kom ihåg – gör det som är nödvändigt, gör sedan det som är möjligt. Ni säger: ”Åh, jag kan omöjligen göra detta för jag har inga pengar”. Nåväl, vad är möjligt idag? Vad är möjligt just nu? Och gör det!
Suzi: Och gör det! Så jag måste acceptera att mitt hushållsarbete inte blir gjort, för det som är nödvändigt tar ganska mycket av min energi och på cellulär nivå är jag rätt så upptagen (skrattar).
St. Francis: Du gör det som är nödvändigt. Och jag ska tala om för dig, hushållsarbetet kan vänta. Men det som inte kan vänta är mänskligheten.
Suzi: Exakt.
St. Francis: Så fortsätt framåt, mina vänner.
Suzi: Tack så mycket för att du var med oss.
St. Francis: Det är alltid en ära för mig. Du vet, när du är trött, när du känner dig utmattad, när du känner att ”Jag vet inte vart jag ska ta vägen”, så bjuder jag in dig – kom och sätt dig hos mig. Det behöver inte vara i ett kloster eller ett kapell; det kan vara på en bergssluttning eller på en äng; för tusan, det kan vara på ett moln!
Men kom och sätt er hos mig. Låt mig återställa er och påminna er; ni är kärleken; ni är glädjen. Och det är allt som räknas.
Suzi: Kan vi bjuda in våra kära husdjur som har lämnat oss?
St. Francis: Åh ja, åh ja, de finns alla här och väntar!
Suzi: Tack så mycket.
St. Francis: Tack min vän. Tack till er alla. Och gå i min kärlek. Farväl.
Suzi: Farväl.
Follow us: AshtarCommandCrew on Facebook
Översättning: Aslög Bergman – www.st-germain.se
