Rådet av Tolv via Kathy Vik, 17 april

EThelp

DJUPT UPPVAKNANDE KANAL från Rådet av tolv, via Kathy Vik

”Två spindlar” 4-17-16

Vi vill beskriva processerna som kommer, så att ni ska bli mer komfortabla, så att varje dag gör er allt mer livsglada. Om ni någon gång känner er nedstämda och allt känns mörkare än annars, ber vi er tänka på att under toppen av en svårighetsdyning, i detta tillstånd är det högre tänkandet som mest begränsat, och det uppstår en lättare form av amnesi/glömska, eller vrede, eller stor fruktan, och även ångest, grubbel, besatthet och oro, vilket begränsar möjligheterna och fördunklar ert synsätt.

Det är förståeligt, eller hur? Medan ni är engagerade i att tänka på en viss förödmjukelse, en viss brist, och ni inte aktiverar er med något som skapar kontrast till hur ni känner, som är mycket viktigt i detta tillstånd, förblir detta ett konstant problem under det dagliga livet.

När ni saknar något, eller är rädda för att ni kommer att lida brist på något, och sedan tänker på allt som kan inträffa på grund av det, är det alltför lätt att låta det förflutna, eller till och med, det kan bli en skev bild av det nuvarande tillståndet, som sedan blir mallen för framtiden. Och detta säger vi inte för att saker och ting ska fungera bättre, utan vi vill visa er rutten detta kan ta.

Anta att ni misslyckas, kommer att misslyckas, eller att det kommer att hända en olycka, och NI INTE VET HUR NI SKA HANTERA DET, vi har berättat detta flera gånger, det är fröet till de flesta fruktade scenarier. Att känna sig svag, dåraktig, otillräcklig. Detta är skräck. Skräck baserad på uppfattningen att inte all erfarenhet och tidigare upplevelser inte GÄLLER, vilket också innebär att den som varit med om händelsen inte heller är GILTIG. Naturligtvis vet vi att detta beror på fenomenet, att den som erfarit också har erfarenheten, liksom upphovsmannen, men inom detta, i känslan och lärandet och växandet, har den blivit självgenererande, med en oönskad verklighet som följd. Vissa erfarenheter är tuffa och obehagliga, det förstår vi. VI vill dock fortfarande varna er. När ni upplever något, är det bäst att ni förstår, att ni också genererar.

VI ber er att gå bortom mönstret av reaktioner, då en situation uppstår som triggar igång det hela. Vi är medvetna om att alla har upplevelser som ger ångest, och vi vill inte kommunicera något annat än att ta stor hänsyn till all mänsklig erfarenhet. VI säger, att när ni känner något i er omgivning, i ert hjärta vissa dagar, som vagt känns igen fast som något helt nytt, eller om det automatiskt förflyttar er till en annan tid, förflytta er då åter in i ett mer idealiskt ögonblick av minnet, för när välbekanta händelser inträffar, ger ni vägvalet till er själva.

Det kan tyckas paradoxalt, eftersom det är något som känns bekant, och då finns det normalt en djup känsla av igenkännande och lätthet. Att händelser eller omständigheter upplevs som versioner, eller det vissa skulle kalla fraktaler, av tidigare konflikter, kan inte direkt framstå som självklarheter, men ändå, när de presenteras för er måste ni välja en viss riktning, eller, kanske välja hur ni spenderar era pengar, eller hur ni ska spendera er kväll, om ni då konfronteras med en gammal känsla av förtrogenhet, ber vi er tänka på, att detta kan vara en verklighet med ursprung i det förflutna, och som sådan kan den förevigas, eller bli en ny skapelse, vilket ändrar slutresultatet.

Det har sagts att när ni har möjlighet att välja, kan det ses som neutralt. Alla händelser, alla beslut, varje situation är i kärnan långt ifrån neutrala, utan fullpackade med välvilja och kärlek. Det finns där, självklart, så självklart, men ändå, om ni inte kan tro att det är möjligt, finns det inte. Låt oss därför kalla händelser neutrala, men kära ni, de är alltid välvilliga. Alltid.

Kan ni börja föreställa er, att de saker som ni brottas med, motsätter er, känner moralisk indignation till, om dessa saker åtminstone är neutrala, fast välvilliga, när ni tittar närmare på det. VI säger inte att ”Pollyanna-principen” är bra och balanserad, utan vi säger att situationer som ni verkligen får till er, aldrig är illvilliga.

Någonsin.

Jo, handlingar som är småaktiga och beräknande, är neutrala, även om de kanske inte verkar så för betraktaren, men för den drabbade. Föreställ er det! Den mest avskyvärda handlingen, den är neutral. Eftersom det är observatören som tilldelar betydelsen av uttrycket ”avskyvärd”, förstår ni.

Det är observatören som tilldelar betydelsen av uttrycket.

Och då, som observerande deltagare, då ni ser saker som ni känner skadar er, att beakta dessa saker, och det ni gjort som skadar er själva, tänk om de också är neutrala händelser, och det är er assignation av straff, beskyllning, då är det tilldelningen av betydelsen, orsaken och meningen med händelsen, som gör den till vad den är, individuellt och ”en masse”.

VI vill säga, att på den här planeten har många grymheter begåtts, och i och med mörkret som nu försvinner, är det inte nödvändigt, men intressant, att undersöka det förflutna och fråga, OK men, hur kan förintelsen vara en individuell erfarenhet, neutral, och verkligen, en välvillig händelse?

Ni förstår, det behöver inte vara en person som antagit förintelsen. Denna militaristiska uppbyggnad och dess intriger, var en utväxt av individuellt medvetande, och detta var en händelse som kom att passera, främst som en spasm i massmedvetandet, med ett slutligt utbrott, eftersom spänningar släppte från något som hade byggts upp under århundraden.

Kan ni se dårskapen i att gräva i tidigare händelser och att ge innebörden av dem till de nuvarande? Kan ni inse, att då ni gör detta, jämför ni verkligen en erfarenhet med en annan, en medvetenhet om medvetandet? Godtyckligt, i bästa fall, och mycket osakligt, då ni förstår funktionen av det förflutna, i sinnet och i Akashan.

Det finns mer, kära ni, alltid mer, men vi vill lämna er denna gång med en liten historia. Detta dämpar alltid kanalen, om vi får använda en sådan hyperbolisk terminologi. VI vill bara leverera på begäran, överraskande nog, för att bli nöjda med något helt nytt. Så då börjar vi.

Det var en gång två spindlar.

En bodde i en buske, och den andra bodde i en buske mitt emot, åtskilda, genom ett avstånd som gjorde interaktion omöjligt. De uppfattade inte hur den andre såg ut, hur stor den andre var, genom att de båda tenderade att använda vegetationen som gömställe. Och ändå, inte bara att de kände till varandra, de kunde också peka ut precis var den andra befann sig i buskaget, och de ville mest av tillbringa sina dagar tillsammans. Trots att de kände till varandra kunde de inte träffas, och kunde inte komma på något sätt, att göra det på. Fast de kände verkligen för varandra.

Ingen av dem kunde hoppa, och allt eftersom månaderna gick, växte medvetenheten om den andra, liksom rastlösheten, och missnöjet med att inte kunna göra det som behövde göras.

En dag, satt Mabel tyst under ett stort blad i sin buske, och tittade intensivt på i den gröna väggen hon såg varje dag. Hon hade slutat att försöka kontakta den andre. Det var inte bra, det tröttade ut henne att aldrig få något gensvar, och det gjorde henne ledsen. Hon satt tyst och undrade varför det skulle vara hon som skulle ta sig till den andra busken, om det hade att göra med hennes person, och inget annat.

Den andra spindeln Otto, som liknar Mabel på alla sätt, utom ett, satt skyddad under sitt eget löv, och såg tiden an.

Otto hade försökt rulla ut ett nät med silkeslent material, som inte satt fast i hans nät, utan fladdrade ut från sin buske. Förbipasserande lade ofta märke till dessa små klumpar av fluffigt vitt material och undrade vad som stod på, och ändå var det inte en enda människa som stannade till, för att ta sig en bättre titt på Otto.

En liten flicka som stannade framför Ottos buske, visste av det hon såg att något ovanligt ägde rum. Hon studerade de små klumparna av vitt material som hängde från busken, och kände en sådan melankoli. Hon förstod något som den lilla spindeln inte förstod.

Hon log, när hon tittade på vegetationen, lycklig över att känna solen skina på huvudet, kände fjärilar i magen. Hon kände sig lätt, bubblig, och glad. Räddad.
Hennes lilla hand närmade sig långsamt busken, och med stor försiktighet, hamnade Otto i handen.

Hon log mot den lilla varelsen, den som hade skickat ut ineffektiva rankor av hopp, som skulle överbrygga ett gap som var större än hans förmåga klarade av. Han höll sig fast i hennes hud, och såg på hennes ansikte, som var så snällt, öppet och fullt av frid.

Den lilla flickan betraktade spindeln, och tyckte att det inte verkade vilja lämna hennes hand. Hon satt på vägen som skiljde de två buskarna åt, på denna gröna, isolerade plats. Hon slappnade av, och lät sin spindelkamrat slappna av också. Han ville inte ge sig av, och till slut, beslutade hon att göra något hon sedan kom att undra över under resten av sitt långa liv.

Hon stod och suckade, framför busken som Otto tittade på dagligen. Hon gick till den, och öppnade sin lilla hand. Mabel var nära, och såg allt hända. Hon kunde känna denna varelse, som förflyttades av flickans händer, långt innan han klättrade ut på ett löv nära henne. Hon hade sett på, hänryckt, av vad den lilla flickan gjort, utan att veta att något utöver det vanliga höll på att hända, och återigen, utan att veta något mer än så.

Busken prasslade då den lilla flickan drog tillbaka handen. Hon tittade upp mot himlen och lät solen värma sitt leende ansikte, och sedan fortsatte hon promenaden.

VI berättar om Mabel och Otto för att påminna er om, att det är många saker på gång nu, som inte är helt enkla att förutse, med nya kontakter och uppkopplingar. För att ni ska få hjälp.

Ni är bara alltför medvetna, naturligtvis, om det sociala klimatet i vilket ni inkarnerade och förväntningar på beteenden inneboende i en framgångsrik navigering, i er verklighet. Vi bara vill be er, slutligen, att överväga ordet framgångsrik, vad det verkligen betyder.

Både Otto och Mabel var framgångsrika spindlar, eller hur? Det är självklart, och vi finner det fascinerande, att när människor skådar naturen, är det med allmän acceptans. VI säger detta om varelser framförallt, och även om det finns några varelser som man inte gillar, så säger vi alla varelser, hela naturen, som förstås genom en medfödd nivå av välvilligt samarbete.

Modern medvetenhet har kommit till oavsett erfarenheten, objektifierad av den inre upplevelsen i den yttre verkligheten, och därför fungerar denna lag om reflektioner alltid i praktiken, men, vi vill dock varna er, och för att komma ihåg, att även om varje spindel var suverän i sig själv, i sin egen verklighet, hade båda en naturlig längtan, en naturlig böjelse, för en upplevelse de inte tidigare hade någon erfarenhet av. Och hur är detta möjligt? VI vill inte svara på det. Vi vill bara ställa denna fråga till er, som svar.

Två små varelser, ingen av dem kunde förverkliga sin omöjliga önskan, av att komma till den andra sidan, för att kunna vara med andra, men de befann sig i gemenskap, chattade och hjälpte varandra, och skrattade senare vid solnedgången. Detta var det önskade tillståndet för båda, men med ett arrangemang som hela tiden var en norm. Efter att ha bott i var sin grön buske, blev det förflutna mer och mer overkligt, eftersom den nya verkligheten blev mer vanlig.

Vi berättar denna enkla berättelse, för att påminna er om, att det är bra att komma ihåg att ni lever i en gemensam verklighet, och det finns många här för att hjälpa er. Vad är det ni vill åstadkomma, är denna person tillräckligt ensam, och har för avsikt att förstärka och förbättra denna viktiga del. Även om försök pågick, var inte slutresultatet säkert för våra spindlar, förrän en oväntad kraft kom dit, under en oskuldsfull promenad genom en trädgård, och började undra.

Vi ber er lyssna efter er vägledning, titta in och be om vägledning, för att få hjälp, och kom ihåg att ni är lika mycket en del av det universella nätet, väven, som alla andra. Den lilla flickan i vår historia var inte en gud eller gudinna. Hon hade inga övermänskliga färdigheter. Hon var en liten flicka, full av nyfikenhet och förundran, och styrdes endast av en intuition hon själv ifrågasatte av och till, vissa stunder.

Er älskade sade, sök och du ska finna. Knacka på och dörren ska öppnas.

Knäböj, medan ni gråter och skär tänder, fulla av ångest, misslyckanden och panik, det är också en bön, vi säger då att stormen möjliggör lugn. Tillåt er själva att känna något, och fortfarande få komma hem, sitt tysta och hitta tacksamheten, i slutändan är detta en bön som ger välsignelser. Att ropa, ”Herre min Gud, HJÄLP MIG ” är perfekt, det är acceptabelt, det är vackert, och ändå är det en petition, ropad i frustration och misslyckande och rädsla. Det är den början som ibland krävs för att gå framåt, och ändå, säger vi, att det finns ett annat sätt.

Tystnad, vet att när ni sitter och andas långsamt, långsamt, djupt, länge och stillsamt, stabiliserar varelsen, och det är inom detta lugn som vi verkligen kan vara närvarande mycket lättare. Storslagna samtal med Självet är underbara, och ändå är det en stilla och tyst röst, som alltid är där och rider ut stormen, nästan omärkligt, från början, och den viskar, ”Allt är väl. Gud invaderar er och är mycket nöjd. Ni är så älskade, så hedrade, så älskade. Så älskade. Så älskade. ”

Det är bra att lösa problem. Det leder till en känsla av kompetens och frisläppande, och vi hedrar detta. Men det finns mer. Det finns acceptans, och det finns enkla avvisanden. Det gäller att se allt som en del av sig själv, och därför är det helt acceptabelt och välkommet.

Det är från denna plats av fullkomlighet, som våra spindlar säger adjö till er idag, med en blick på varandra, eftersom de fortfarande är benägna att göra så, skrattande i sin stora lycka. Kan ni förstå, med tanke på detta, om den lilla flickans kvardröjande skuld eller ifrågasättande, behövs det för hennes eget behov?

Tänk väl om våra älskade spindeldjur, och vet att ni är omhändertagna i dag, och alla andra dagar.

Seylah.

 

Översättning: Margareta och Hans Jonåker

 

 

 

Du gillar kanske också...