Arkturierna via Suzanne Lie 2 april, 2017

Arkturierna

via Suzanne Lie

2 april, 2017

Ett budskap från mitt Arkturiska SJÄLV

 

Hejsan, i er värld är jag känd med mitt mänskliga namn. Men ett fåtal människor känner till att jag är en Arkturier som har bestämt mig för att ta mig en mänsklig farkost. Nej, jag är på inga sätt berömd, inte heller kommer jag någonsin att bli berömd. Mitt uppdrag är INTE att vara en som blir observerad, utan en som observerar.

Därför måste jag ”se ut” precis som en ”normal människa” när jag rör mig omkring inom er verklighet för att avgöra hur vi, Arkturierna och vår Galaktiska familj, på bästa sätt kan hjälpa våra kära ”volontärer till Jorden” i sin process att påbörja en planetarisk uppstigning.

Jag föddes här på Jorden, precis som alla barn föds. Jag var bara ett ”vanligt barn”, med ett ”normalt liv”, åtminstone var jag vanlig och normal för det NU till vilket jag föddes. Det sätt på vilket jag alltid var annorlunda än andra människor, var att jag alltid tittade uppåt, medan de flesta människor tittade ut.

Med andra ord, medan andra tittade ut mot sin familj, sina vänner och den tredje dimensionella världen för att få vägledning, så tittade jag ”inåt” till min hemliga värld som jag visste att jag inte kunde dela med andra. När jag var baby och ett litet barn, återvände jag regelbundet hem till mitt Skepp och även till min Arkturiska Hemvärld.

Men när jag kom upp i tonåren fick jag höra att jag helt och hållet behövde fokusera på att ”vara människa”. För att jag aldrig helt och hållet hade glömt att jag INTE var människa, begrep jag fullständigt vad de menade. Men jag var INTE förberedd på det faktum att de kort efter att jag fått deras meddelande, lämnade mig.

Dag efter dag och natt efter natt, bad jag dem komma till mig i mina drömmar, i de bilder jag tecknade, i min fantasi eller på alla sätt som de skulle kunna komma. MEN de var tysta. Jag befann mig ”på drift på en fientlig planet”. Jag använde denna fras i citationstecken, för det var exakt så jag kände det.

I tiotals år vandrade jag omkring i min fientliga värld och försökte hitta något som jag bara kunde tro att jag för alltid hade förlorat. ÅH, den SORGEN som blev till tiotals år av depressioner, som jag fick uppleva när jag irrade omkring i en fientlig värld.

Naturligtvis tyckte ingen annan att världen var ”fientlig”, för de kunde inte minnas den högre-dimensionella världen av Ljus och Kärlek som på något sätt hade försvunnit från deras varseblivning. Jag var sårad, arg, deprimerad och utmattad av de spel och ritualer som denna frekvens uppvisade.

Lögner och åter lögner fanns överallt, men SANNINGEN stod sällan att finna. Nåväl, jag måste erkänna att ”lögner” och ”sanning” bägge är termer som är relativa för ens medvetandetillstånd. Men eftersom jag nästan dog vid födseln, glömde jag INTE världen ”mittemellan” eller till och med de ”högre världar” som ingen annan kunde varsebli.

Det fanns de som ”dyrkade Avatarerna” inom sin specifika religion, men ingen kunde minnas att varelserna som de dyrkade faktiskt var deras egna Högre Själv och deras högre-dimensionella familj.

Naturligtvis kunde jag inte berätta för någon om detta faktum, eftersom de hade fått lära sig att ”dyrka” och ”skänka pengar” till sin Kyrka. Samtliga föreföll även ha den ”rätta” eller den ”bästa” kyrkan. Detta förvirrade mig mycket som barn, eftersom de Högre Varelser som jag kände till, inte alls hade något koncept som gällde tävlande eller bättre/sämre.

Återigen kunde jag inte tala med någon överhuvudtaget om dessa ämnen, eftersom jag som mycket liten hade fått lära mig att om jag gjorde det, så skulle reaktionen bli stor ilska. Det verkade som om det fanns många ”Gudar”, och att medlemmarna runtom var och en av dessa Gudar trodde att deras ”Gud” var den enda Guden.

På något vis visste jag som mycket liten att det i själva verket fanns bara EN Gud som kunde varsebli alla olika människor genom samma Villkorslösa Kärlek. Men Villkorslös kärlek var inte ens ett begrepp förrän jag fick höra termen av min Arkturiska familj.

Det förföll som om alla människor tänkte på kärleken som en bekvämlighet, i vilken de gav till dem som förtjänade det. De gav rädsla till dem som de inte på något vis kunde kontrollera och ilska till dem som de trodde att på något sätt hade sårat dem.

Dessa tredje-dimensionella regler var mycket svåra för mig att förstå, för jag kunde aldrig släppa taget om min Inre Röst. Naturligtvis hade jag fått lära mig att ALDRIG berätta för någon att jag hade en inre röst.

Några gånger när jag var ett naivt barn, nämnde jag den GYLLENE VARELSEN som talade med mig, men responsen var så negativ att jag lärde mig att hålla mitt inre liv för mitt eget inre själv. Naturligtvis var jag mycket ensam i min yttre värld, men jag förmådde hålla mig i ständig kontakt med min inre värld.

Jag hade några barndomskamrater med vilka jag kunde dela min inre värld, men de ”växte alla upp” och ville inte längre ”leka den dumma leken”. Men för mig var det ingen lek. Om något var en lek i mitt liv, så var det faktiskt den berömda ”yttre världen”.

Innan jag blev tonåring och ”höll på att bli vuxen”, visste jag naturligtvis att jag var tvungen att stänga ner min dumma barndomsvärld. Till min förvåning blev det som sedan inträffade tiotals år av förlamande depression.

”Jag hatar världen” och ”Jag vill åka Hem” var mina favorituttryck. Men precis i likhet med att jag inte kunde berätta att jag talade med en Gyllene Varelse, så kunde jag inte tala om att jag hade slutat upp med att samtala med den Gyllene varelsen och blev då djupt deprimerad.

Naturligtvis förstod jag inte ännu vad depression var eller varför jag hade den. Jag visste bara att jag var MYCKET olycklig. Naturligtvis gjorde jag alla de ”roliga” tonårsgrejerna, som inte var roliga. Jag hade också en rätt så långvarig tonårspojkvän som jag faktiskt inte gillade. Men han behandlade mig illa så jag fick slutligen en ”bra anledning” till varför jag var så nedstämd.

Ja, det var det. Jag var bara deprimerad. Jag ville inte berätta för någon om mitt ”personligen utvalda tillstånd”, men åtminstone var jag inte galen. Jag misstrodde i själva verket regelbundet ifall jag var eller inte var galen. Jag försökte till och med några gånger ”ge upp” mina inre kommunikationer med de högre varelserna.

Men när jag gjorde det visste jag att jag var galen, för jag hade stött ifrån mig den enda delen i min verklighet som var någorlunda vettig. ”Någorlunda vettig” är inte rätt uttryck, eftersom inget enligt mig var ”vettigt”, förutom det som jag fick ta emot inifrån och ovanifrån.

När jag var i tonåren försökte jag väldigt mycket vara en ”normal person”, men jag var inte säker på vad det innebar. Därför kollade jag på andra tonåringar för att avgöra ”rätt beteende”. Men det föreföll som om det som var ”rätt för mig” var ”fel” för ”dem”.

Jag placerar ”dem” inom citationstecken, för ”de” blev alla människor i min yttre värld. Sedan hade jag också en verklighet som bestod av ”alla varelser i min inre värld”. Det är då jag blev två olika människor. Det var JAG i den yttre världen, så väl som JAG i min inre värld.

Under många års tid möttes de två ”JAG” – versionerna inte och de samverkade definitivt aldrig. När jag var med andra människor, var jag mitt yttre JAG. Sedan, när jag var ensam, var jag mitt inre JAG. Mitt yttre och inre JAG samverkade sällan.

Jag hade funderat ut det hela. Problemet var att jag sällan var ensam. Därför var jag sällan mitt verkliga, inre jag.

Nåväl, långsamt lärde jag mig att när jag bara var mitt yttre jag, så blev jag deprimerad. Jag var faktiskt riktigt glad enbart när jag var tillsammans med mitt inre jag. När jag väl upptäckte detta skenbart uppenbara faktum, var jag gift och hade två barn.

Det var fantastiska tio år under ”hippie-tiden”, när det var viktigt att vara sitt eget verkliga själv. Jag njöt av den tiden tillräckligt mycket för att kunna ignorera att äktenskapet inte fungerade ÖVERHUVUDTAGET. Lyckligtvis fanns det tillräckligt med distraktioner, för att jag skulle kunna ignorera detta faktum, nästan.

Slutligen behövde olycklighetsfaktorn tas omhand, för det var NUET för mig att gå vidare till ett nytt liv som jag aldrig tidigare skulle ha kunnat drömma om. Det var ett liv där någon verkligen älskade mig för mitt eget sanna själv.

Naturligtvis kunde jag inte ta emot denna gåva och var tvungen att hitta vad som var fel med denna person som så villkorslöst kunde älska MIG. Jag var mycket framgångsrik med tekniken att ”stöta bort”. När allt kommer omkring så hade jag ju tränat på det under hela livet.

Men denna person visade sig vara lika envis som jag och vägrade bli ”bortstött”. Efter några års bråk, som jag inte kan minnas, gav jag efter för det faktum att kanske, bara kanske, så skulle någon faktiskt kunna älska mig. Ja, mina barn älskar mig, men de var tvungna till det, eftersom jag var deras mor. Det var åtminstone vad jag omedvetet talade om för mig själv.

Lyckligtvis hördes ett rop om att återvända till skolbänken. Denna gång handlade min utbildning om psykologi, så jag blev tvungen att ”gå i terapi”. Jag behövde inte gå i terapi. Vad skulle vi tala om? ”Det är inget fel på mig”, ljög jag för mig själv.

Mycket till min förvåning, fick jag höra att det fanns något som var mycket rätt med mig själv. Kursen var mycket liten och intim och baserade sig på att lära sig genom exempel. Det var psykoterapi, så den fungerade i grund och botten som ”Gruppterapi”.

Som en del av programmet behövde vi också alla ”gå i terapi” under hela kursens gång. ”HOPPSAN! Jag behöver ingen psykoterapi”, ljög jag för mig själv. När allt kommer omkring var jag rätt så bra på att ljuga för mig själv.

Lyckligtvis blev det som jag lärde mig, att tala sanning för sig själv är mycket mer effektivt och skapar ett MYCKET lyckligare liv.

Jag insåg att jag började denna historia med min Arkturiska berättelse och gick en aning vilse i min mänskliga berättelse. Åh ja! Vi, de högre uttrycken av era Multi-dimensionella SJÄLV går ofta vilse i våra mänskliga farkoster.

Vi blev faktiskt varnade innan vi tog beslutet att bära en jordfarkost; att många av oss skulle komma att glömma vår sanna SJÄLV och bli fullständigt uppslukade av våra tredje-dimensionella liv.

Vi är mycket tacksamma över mänsklighetens behov av sömn, eftersom detta alltför ofta blir den enda chansen att få kommunicera med våra älskade Volontärer till Jorden. Vi är glada över att så många av vår tappra Galaktiska Familj börjar komma ihåg sina sanna SJÄLV som har varit undanstoppade inom deras ”omedvetna själv”.

Vi är så oerhört glada över att få bjuda in ER, det vill säga alla versioner av era Multi-dimensionella SJÄLV som tar emot detta meddelande, till att ansluta er till oss i ytterligare en session av on-line utbildningen i Multi-Dimensionellt Ledarskap.

 

The Arcturians via Suzanne Lie, April 2nd, 2017

 

 

 

Översättning: Aslög Bergman – www.st-germain.se