De Uppstigande via Suzanne Lie, 19:e december

De Uppstigande via Suzanne Lie, 19:e december

 

Chapter31-Preparing 4 First Contact–The Return–Through Sue Lie

FÖRBEREDELSER FÖR FÖRSTA KONTAKTEN

Av de Uppstigande genom Suzanne Lie

Kapitel 31

 

Hälsningar,

Vi är de Uppstigande. Vi är HÄR i ert NU, för att berätta om hur vår resa till den Nya Jorden gett oss en oväntad upplevelse.

Då vi reste bort från den tredimensionella Jorden, med vårt femdimensionella medvetande, träffade vi på flera Rymdskepp från Befälhavare Ashtar. Besättningen på dessa Rymdskepp, kunde uppfatta vårt medvetande via sina femdimensionella medvetanden, och välkomnade oss ombord på sina Skepp.

Eftersom vi hopkopplades med våra femdimensionella medvetanden, var vi inte längre begränsade att justera verkligheten till den tredimensionella formen av tid/rum. Men vi kunde bara tillbringa en viss ”tid” under vår resa, eftersom vi var gäster på vackra rymdskepp från de högre dimensionerna.

Vi visste att vårt medvetande hade expanderat mycket, och att vår ”upplevelse av själv” fanns inom hela vår grupp. Men vi visste inte att det fanns många Rymdskepp i den högsta fjärde och femte dimensionella auran av Gaias Jord.

Faktum är att vi fortfarande inte helt förstått, att planeten Gaia är en levande varelse. Vi är en grupp människor som har mediterat tillsammans i många år, och vi beslutade att följa vårt gemensamma inre direktiv, av att ta ”en resa i medvetandet.”

Till att börja med trodde vi inte att resan skulle bli verklig. Vi förstår nu, att det vi uppfattade som en meditation, faktiskt var en realitet. Som ni märker, så talar vi om oss själva som ett kollektiv, mer än som en grupp av individer.

Vi är inte säkra på, när eller hur vi blev ett kollektivt medvetande, men nu vet vi att vi inte skulle ha kunnat hålla oss inom det ständigt växande energifältet, om vi inte känt oss komfortabla och varit ett stöd för varandras medvetanden.

Nu har vi kommit ifrån ämnet, så vi tar och återvänder till vårt möte med Rymdskeppen. Allt vi kan minnas i detta NU är att vi först befann oss ”utanför” en flotta av stora rymdskepp, och plötsligt befann vi oss alla tillsammans, i ett stort mötesrum på ett av Skeppen.

Det allra första vi lärde oss genom vårt kollektiva sinne, eftersom vi kunde läsa varandras tankar, var att vi alla hade varit på detta Skepp förut. I själva verket kom vi ihåg, att vi hade varit på Skeppet under våra kollektiva drömmar. Vi förstod inte att vi hade haft kollektiva drömmar förrän vi befann oss på Skeppet, och samtidigt hade vi identiska minnen.

En av anledningarna till att vi beslutade oss att ha gemensamma meditationer, som blev en realitet, var att vi alla kom ihåg ett möte vi haft med varandra ombord på det vi kallade ett” flygande tefat ”. Natt efter natt hade vi samma dröm.

Det var anledningen till att vi bestämde oss för att ha en ”gruppmeditation,” för att bättre fokusera på det vi äntligen hade insett var ett Rymdskepp. Därför hyrde vi en stuga på en fjälltopp, och fyllde den med mat och vatten, så att vi kunde klara oss i upp till en månad.

Den första veckan fokuserade vi på att slå oss till ro, och anpassa oss till höjden. Den andra veckan i stugan, insåg vi att vi alla hade drömmar om att vi befann oss utanför ett Rymdskepp, i yttre rymden.

Vi visste att det måste vara en dröm, eftersom vi kunde andas och inte kände någon särskild kyla, eller någon fysisk form. Vi visste att vi hade påbörjat ett stort äventyr, och vi var mycket glada över att vi hade beslutat oss för att tillbringa denna månad i de höga fjällen, för att bättre förstå vad som hände med oss.

Innan vi reste på vår ”gemensamma semester,” berättade vi för våra vänner och familjer, att vi skulle bo i en fjällstuga under en månad. Vi var en grupp på 12 personer, 6 kvinnor och 6 män. Vi hade inte planerat att vår grupp skulle vara av denna storlek, eller att det skulle vara lika många från varje kön.

Vår grupps sammanställning hade utvecklats eftersom vi såg varandra dagligen. Först kände ingen av oss någon alls, men på något sätt fortsatte vi att springa på varandra i matbutikerna, på gatan, i vänners hem.

Slutligen förstod vi att dessa ”slumpartade möten” inte var någon slump, och vi bestämde att träffas hemma hos mig. Jag tror att vi valde mitt hem, för att jag valdes att skriva ner alla våra erfarenheter, och gav dem sedan till de andra.

Sedan skulle varje person lägga till, eller ändra i det jag skrivit, och vi sparade alla ändringarna i våra datorer och telefoner. Vi hade alla en kopia, ifall någon skulle förlora dokumentationen av denna mycket unika upplevelse.

Det intressanta är, att vi alla är egna företagare, och kunde ”försvinna” ett tag, utan att alltför många började undra. Vi tänkte inte på det ”sammanträffandet” förrän vi började ”lämna tiden.”

Vi visste inte vad ”lämna tiden” betydde, förrän vi började dela våra ”individuella erfarenheter” och upptäckte att de var ”förenade upplevelser.” När vi gjort denna upptäckt, tog vi alla vår dokumentation mycket allvarligt. Någonting hände med oss, och vi ville förstå vad det var.

Det var upp till var och en av oss, att skriva hur vi själva hade upplevt det som inträffat, och det var när vi började dela med oss av den erfarenheten till gruppen, som vi började enas i ett kollektivt medvetande. Ingen av oss hade vetat vad ett ”kollektivt medvetande” var, men alla hade använt begreppet när vi skrev.

Det var då vi bestämde oss för att ha regelbundna möten, så att vi alla kunde berätta vad vi hade upplevt. Vi upptäckte, att både prata och skriva om våra erfarenheter, gjorde det mycket lättare att förstå varandra, och oss själva.

Först träffades vi endast en gång i månaden, sedan varannan vecka, sedan varje vecka, men sedan insåg vi att något mycket viktigt höll på att hända, och vi började träffas varannan dag. Vissa veckor träffades vi varje dag.

En dag, beslutade vi oss för att ha en gruppmeditation, för att se om vårt ”kollektiv” kunde ha samma meditation. Vi hade skrivit mycket liknande upplevelser, så vi ville se om alla kunde uppleva det samtidigt.

Vi visste att vi alla skulle behöva fokusera vår avsikt och uppmärksamhet till denna process, så vi hyrde en stuga i fjällen. Lyckligtvis var det på slutet av våren, så vi skulle kunna förlänga vår vistelse om vi ville.

Vi pratade inte om detta till att börja med, men vi upptäckte senare att alla hade tänkt stanna längre. Men vi tyckte inte det var någon bra idé och sa därför ingenting. Den upptäckten blev mycket viktigt för oss, eftersom det var då vi till fullo insåg, hur engagerade vi var i ”vad det var som hände med oss.”

Det var då de ”inre rösterna,” faktiskt blev ”röster från ovan.” Men vi hörde dem inte ovanifrån, utan inom oss. Till en början var det ganska förvirrande, eftersom vi var vana vid att endast uppfatta yttre kommunikation, men mycket snart blev de inre rösterna naturliga.

Ingen av oss var särskilt ”religiös” och hade aldrig tänkt på ”röster från ovan”, men vi var alla överens om, att rösterna vi hört verkade komma från en högre plats. Det var då som Shawn, en medlem i vår grupp, berättade om allt han hade studerat, om de högre dimensionerna av verkligheten.

När Shawn berättade om högre dimensioner, kände vi alla att han hade rätt i sin uppfattning, om att vi faktiskt upplever det han kallade ”interdimensionella resor.” Först var det bara några av oss som kunde ”märka” att andra varelser var med oss i stugan, men så småningom kunde vi alla uppfatta, att vi inte var ensamma.

Det var intressant att vi uppfattade dessa högre väsen på olika sätt. Några av oss kunde bara känna av att ett högre väsen var nära, andra kunde höra meddelanden som kom från dessa varelser, och några av oss kunde se dem.

När vi blandade våra ”delade” uppfattningar, började vi uppfatta hela upplevelsen. Vi turades om med att berätta hur vi hade uppfattat dessa högre väsen, och hjälpte sedan resten att också kunna uppfatta dem. På detta sätt, kom vi så småningom alla ihåg, hur man kan känna, höra och se ett högre väsen, ibland flera.

Så småningom började vi uppleva en enhetlig verklighet, där vi alla samtidigt kunde uppfatta när en högre varelse anslöt sig till oss. Först såg vi inte deras ansikten, eller deras kroppar. Vi kände igen deras ”känsla.”

Men när vi delade erfarenheten i vår grupp, upptäckte vi att vi alla upplevde samma varelse, men var och en hade en något annorlunda uppfattning, än de andra. Men, då vi delade vår erfarenhet med gruppen, upptäckte vi att vårt medvetande övergick i ETT medvetande.

Till vår förvåning kunde vi alla behålla vår individualitet i samma NU, då vi slutade att använda ordet ”tid.” Vi slutade att använda ordet ”tid” eftersom ett av de första meddelandena vi fick var: ”Vi är HÄR inom ert NU.”

Först kunde ingen av oss förstår NU-delen av meddelandet, förrän vi började att ”förlora tid.” Naturligtvis förlorade vi inte tid, men vi var alla överens om att ”tiden” är i förhållande till det vi gör.

Eftersom vi levde ett enkelt liv, hade vi alla sysslor att göra i stugan. Vi upptäckte att när vi utförde våra sysslor, gick tiden ganska långsamt. Å andra sidan, när vi kommunicerade med de Högre Varelserna, det fanns nu flera Högre Varelser, då verkade det som om ”tiden försvann.”

Det vi alla trodde var en anslutning på 15 minuter, visade sig ofta vara två eller tre timmar. Å andra sidan, när vi ”utförde våra sysslor” verkade det som timmar, när det faktiskt bara var några minuter.

Om ni undrar, så kunde vi ”känna” gruppens ”känslor.” Vi upptäckte också att vi inte behövde använda våra röster, eller vara nära rent fysiskt, för att kunna dela våra känslor med varandra.

Först kunde vi bara uppleva denna unika känslan i vår fysiska kropp, av att ”veta” om någon som var förtrogen med oss, var nära eller långt borta. Vi började använda ordet ”förtrogen” eftersom vi ”kände” varandra som om vi var EN.

Jag vet att denna känsla är mycket svårt att förstå för de som inte har upplevt detta, men jag ska göra mitt bästa för att förklara. Först hade vi medvetna upplevelser av en röst från ovan, men den kom inte från ovan. Som jag sa tidigare, fanns denna röst inom oss. Att ha någon som kommunicerade med oss, särskilt någon osynlig inifrån oss, var förvirrande i början.

Men vi kom att inse, att denna inre röst var mycket lugnande och mycket användbar i vårt dagliga liv. Det var som om någon med ett högre perspektiv, visade oss de möjliga och sannolika verkligheterna som vi gick in i.

Det var som om vi alla uppfattade ett osynligt, som vi bara såg i vår fantasi, vägskäl i våra liv. Ett för våra ”val av verkligheter”, som symboliserades av ett vägskäl, vilket absolut skulle inträffa om vi inte förändrade oss på något sätt. Det var en ”möjlig verklighet.”

Det andra valet av en”möjlig verklighet”, var en alternativ väg, som vi kunde uppleva om vi valde den. Med andra ord, skulle denna ”möjliga verklighet” bara ske om vi valde det. Till en början var det förvirrande, att ständigt ha denna myriad av val i vårt medvetande.

Lyckligtvis, när vi växte och vande oss mer och mer vid dessa inre riktningar, började våra liv att flöda. Tillsammans upptäckte vi, att det bästa sättet att få ett ”flödande liv” var när vi lärde oss att ”bara LÅTA DET PASSERA”, i alla de otaliga valen dagligen.

Individuellt, och som en grupp, upptäckte vi, att när vi fick våra inre direktiv av vägledning, blev vi mycket gladare och kunde faktiskt åstadkomma mer. Med andra ord, istället för att behöva göra otaliga val varje dag, gick det att göra bara två.

Valen skulle följa det inre flödet annars så skulle vi känna motstånd. Vi lärde oss, att när vi valde både individuellt och som grupp, att ”följa flödet”, så upplevde vi inte det motstånd som vi normalt brukade göra, innan vi följde strömmen.

På grund av erfarenheterna vi fick av att bo i stugan, och att kommunicera med de många högre varelserna vi upptäckt, insåg vi att det fanns alternativ till att klättra i uppförsbackar hela tiden – ensamma.

När vi valde att släppa våra många frågor och bara följa flödet, förstod vi inte att det fanns ett alternativt sätt att leva våra liv. Tidigare, innan vi valde att följa våra kollektiva inre direktiv, så visste vi inte hur väldigt ensamma vi hade varit.

Vi kom ihåg hur det var att känna sig ensam inombords, även om vi var med goda vänner eller i en folkmassa. I själva verket, är ”andra” ett ord som började försvinna ur vårt medvetande. När vi följde vår inre, kollektiva verklighet, dog begreppet ”andra” ut.

Faktum är, att vi själva, var och en, kom på begreppet, den ”inre, kollektiva verkligheten”. När en av oss sa det, så skrattade vi alla, eftersom det var exakt den termen som alla vi tolv hade hört inombords. Genom att dela våra djupaste känslor av våra erfarenheter, upptäckte vi att när vi sammansmälte till ett flöde, och även om vi fortfarande var ”individer” så var vi inte separerade.

Vi var så eniga i flödet från de inre nivåerna i vårt medvetande, att vårt yttre bara till synes verkade vara separerade omslutningar av vårt ETT. Till en början var denna situation lite förvirrande för oss, eftersom vi alla hade haft otaliga liv, på den tredimensionella Jorden.

Men då vi fortsatte att kommunicera med Högre Varelser, började vi möta varelser som bara hade haft några få inkarnationer på Jorden, eller bara hade haft dubbelgångare på den tredimensionella Jorden, medan de hade sitt primära väsen och medvetande på sitt Rymdskepp.

Vi kände oss huvudsakligen som människor från den fysiska Jorden, och då vi sammansmälte vårt gruppmedvetande med dem, som kände att de hade dubbelgångare på Jorden, började vi alla att minnas våra egna högre dimensionella liv.

Vi blev inte förvånade när vi upptäckte att vi alla var dubbelgångare från samma Skepp, på Jorden. När vi alla umgicks, förstod vi att några av oss skulle återvända till Skeppet, medan andra skulle flytta in i den femdimensionella Jordens energimönster, och vissa skulle utöka sin essens tillräckligt, för att både kunna vara på Skeppet, och den Nya Jorden.

Namnet, Den Nya Jorden började vi använda, för den femdimensionella frekvensen av Jorden. Till en början, kunde de flesta av oss inte komma ihåg mycket från våra högre dimensionella liv, men vi kunde uppfatta och kommunicera med varandra helt naturligt.

Ibland, ”fasade några av oss ut” ur vår kollektiva uppfattning ett tag, men de brukade återvända. När de återvände hade de storartade berättelser att dela med oss. Ibland försvann de för att de hade återvänt till den fysiska eller astrala Jorden, för att hjälpa till på något sätt.

Det verkade som om de bara hade varit borta en kort stund, men när de återvände berättade de, att de hade varit fysiskt på Jorden under en hel livstid, eller på den Astrala Jorden något kortare. Det var då vi förstod att vi inte längre var bundna av ”tid.”

När vi reste till vårt Skepp, eller till en av de högre frekvensnivåerna av den Nya Jorden, insåg vi att ”INGEN Tid” hade gått, för dem som hade stannat kvar i den fysiska stugan på den fysiska Jorden. Därför visste vi inte när någon av oss ”lämnade tiden” till NU, och valde ”äventyren i det NU.”

Dessa ”returberättelser”, som vi kallade dem, var mycket intressanta. De av oss som besökte Nya Jorden, berättade att den femdimensionella Nya Jorden samtidigt var i resonans med många olika frekvenser, inom NU av ETT.

Tillsammans kallade vi varje frekvens av verkligheten på den Nya Jorden, efter våra gemensamma erfarenheter för var och en av dessa versioner, som faktiskt är, frekvenser av en Ny Jord, så att vi lättare och effektivare skulle kunna diskutera våra erfarenheter i gruppen.

Vi beslutade att benämningen av den Nya Jorden skulle kunna bli ”den Perceptuella Nya Jorden”, ”den Adaptiva Nya Jorden” och ”Tröskeln till den Nya Jorden.”

Vi kallade vår första upplevelse av den Nya Jorden, ”den Perceptuella Nya Jorden”, där vi kunde se den Nya Jorden som om det var en film. Men den Nya Jorden, upptäckte vi så småningom, är faktiskt en ”mittemellan-frekvens.” Denna frekvens av den Nya Jorden var mer som en idé, än en plats.

Men om en grupp kunde kombinera sina medvetanden tillräckligt mycket, för att anta den ”idén”, skulle de interagera som en grupp, i en verklighet som var mycket anpassningsbar till deras tankar och känslor.

För att stanna i den ”Adaptiva Nya Jorden” skulle vi behöva ha en gruppenighet, om att denna version av den Nya Jorden är verklig. Därför, även om verkligheten verkade vackla och förändras med varje tanke och känsla, var det en ”riktig” verklighet.

I denna Adaptiva Nya Jord, behöver gruppen stanna kvar i total medveten kalibrering med varandra, annars skulle de ”falla ut” ur upplevelsen. När de ”faller ut” återvänder de till den Perceptuella Nya Jorden.

När någon av oss ”droppade ur” och återvände till den Perceptuella Nya Jorden, kunde den dela sina erfarenheter med de andra medlemmarna, av denna frekvens. Vi måste tillägga, att den Perceptuella Nya Jorden, var mer som Astralplanet i den fjärde dimensionen, för den liknade en dröm, eller något som vi fantiserat ihop.

Men vi ”fantiserade” alla om samma verklighet och/eller hade samma ”dröm.” Det var på grund av våra vänners äventyr, som vi förstod att vi var på väg in i någon form av en ”ny” Jord.

Vi visste instinktivt att vi upplevde en ”Ny Jord” eftersom det fanns ett sådant starkt Enhetsmedvetande, som ständigt hjälpte oss att förstå bättre, och acceptera våra mycket unika upplevelse.

Vår samlade erfarenhet, av att släppa det som vi alltid hade känt som det ”riktiga”, och omfamningen av en helt annan verklighet, underlättades i hög grad mycket genom bindningen till en intim grupp. Vi visste att några av våra vänner, familj och nära och kära, som ”bara” är fysiska, försvinner från vårt liv, och vi återvänder alltid dit vi alla började kalla, våra ”tidigare liv.”

Vi förstod alla, att vi inte öppet kunde dela våra upplever, med många av våra vänner och familjer. De var inte med i vår upplevelse, så det skulle bli mycket svårt för dem att tro på att det vi upplevt var VERKLIGT.

Samtidigt kommunicerade de Högre Varelserna med oss varje dag. Därför gjorde vi en överenskommelse om att vi alla skulle meditera tillsammans på morgonen, för att få vår information för dagen.

Det kom så mycket information, så vi beslutade att var och en skulle dokumentera den, sedan skulle vi slå samman allt till ETT meddelande, för att så småningom eventuellt kunna dela den med andra, när tiden var den rätta.

Den första informationen som vi alla fick, och slog samman till ett meddelande, handlade om frekvensnivåerna på den Nya Jorden. Den första frekvensen på den Nya Jorden kallade vi den ”Perceptuella Nya Jorden.” Vi kallade den så, eftersom det var den första versionen av den femdimensionella Jorden som vi uppfattade.

När vår grupperfarenhet av att uppfatta den Nya Jorden växte, sammankopplades vi så djupt, att vårt gemensamma medvetande ledde oss bortom den Perceptuella Nya Jorden till nästa frekvens, som vi kallade den ”Adaptiva Nya Jorden”.

Vi använde denna term eftersom vi alla var tvungna att ”släppa” eventuella tidigare föreställningar om en Ny Jord, och ”anpassa” oss till det faktum att ”vi INTE hade kontroll av denna erfarenhet.” Därför var vi tvungna att anpassa oss så fort som möjligt, för att få veta det vi behövde och kunna ”följa flödet” och anpassa oss till varje ny upplevelse.

Vi visste alla i vårt kollektiva medvetande, att vi närmade oss det vi förstod kunde vara Tröskeln till en Ny Jord, som tycktes vara omgiven av ett starkt, men osynligt energifält.

Precis då vi trodde att vi hade kommit till detta energifält, blev vi överraskade av att vi plötsligt var på ett Rymdskepp från Plejaderna, som verkade mycket bekant. Precis bakom oss hörde vi en röst som sa,

”Välkommen HEM. Jag är Befälhavare Sharman. Vi har strålat upp er till vårt Rymdskepp, för välbehövlig vila och avkoppling.”

 

Översättning: Margareta och Hans Jonåker