Dikt av Ing-Britt Björllng, 13 maj, 2017
Ämne: Dikt av Ing-Britt Björling, numera avliden.
En gång levde jag på en stjärna och allt var så ljust och glatt, och ljusa var våra vibrationer och det fanns inget ni kallar natt. Vi visste inget om mörker och smärta och inget tyngde vår själ, vi var små ljusa änglar i något som kallades solens värld.
Ja, en gång levde jag på en stjärna och där var så ljust och skönt, vi visste inget om jorden och jordens barn och vi hade ej hört om sorg och död. Vi kände ej hat vi kände ej våld, vi levde så helt för varandra, vi fordrade inget igen, ty kärlek är ej att taga, nej att ge allt min vän. Vår blick var så ljus och vårt sinne så glatt och vi dansade lätt omkring.
En gång levde jag på en stjärna, ja uti stjärnornas värld, då fick vi höra om jorden, om sorg och krig och död, och kalla kändes dess vibrationer när vi hörde om hat och nöd. Vi fick se ned på jorden, den var så underbart vacker och skön, men vi såg hur den långsamt förstördes av själar som ej förstod, att det går ej att bygga en värld av våld för våld föder åter våld. Ty kunskap i orätta händer det får ej ske min vän, vi måste lära jorden att leva igen.
Jag såg mej omkring på vår stjärna och gick till vår Herre och bad o låt mej gå ned till jorden och hjälpa jordens barn. Vår Herre log så sorgset och strök varsamt över mitt hår. Mitt barn du tål ej dess vibration och svår är den skörd de sår. Men Herre låt mej försöka att ta solen med mej dit, att varje liten reinkarnation ta med mej en liten bit.
Vår Herre tog mej i handen och såg länge på mej sen, Du måste göra små korta resor och komma tillbaka igen, Din kropp blir svag i dess vibration och du kan lätt komma bort mitt barn, ty hårda är jordens villkor och du måste leva där, det blir inga stjärnelekar med kärlek och ljus som här.
Vi var några som reste till jorden en dag men kom snabbt tillbaka för hård var jordens lag, men åter tillbaka till vår Herre, o låt oss försöka igen och åter och åter på jorden vi har kommit igen. Nu känner vi jordens villkor och vi kämpar så hårt med dem, kunskap och åter kunskap vi måste föra in, vi måste lära jorden, vi måste lära den kärlek igen.
Ja, en gång levde jag på en stjärna men det var längesen min vän, men mellan tvenne världar finns något vi känner igen. Vi gör våra resor till jorden och åter tillbaka dit, Vi kommer inte till vår stjärna utan endast en liten bit.
Den gröna ön den kallas och där får vi vila ut, för att åter fyllas med kärlek och ljus som aldrig tar slut. Den gröna ön är en underbar plats, där finns allt du kan önska min vän, därifrån bevakas er jord, de ska lära den leva igen.
Vår Herre har ställt oss att verka på olika platser och land och ensam är vår vandring att hjälpa människor i hamn, vi måste lära dem kärlek och lära dem le igen, ty tunga är deras tankar och de orkar ej leva med dem,
En gång levde vi på en stjärna och vi ses då och då igen, Vi känner så lätt igen varandra, ty med oss på färden vi fick att leende vandra vår väg och det ljusa och öppna i vår blick.
Det är ej så lätt att vandra i jordens vibration, det är inga lätta steg att nå dess ändstation, men vår Herre tar oss i handen och leder oss fram ändå, han stryker varsamt över vårt hår och ibland han torkar en tår.
Men en dag har vi erövrat jorden och den är åter ljus igen och lätta blir människors vibrationer och de har lärt sej att leva igen. Ty kunskap i rätta händer gör människan glad och god och åter skall kärleken lysa och vara på er jord.
