Dikt via Per Beronius, 20 juni
Tema: Fullmåne i midsommartid
Skogen
En Edens välsignade Lustgård
På Jorden
Hur kunde människan finnas till, överleva
Denna Gudomligt givna gåva förutan
På denna, den mörka planeten
Så som den under gångna tider har varit
Och fortfarande delvis är
I skogen har jag mina vänner
Från träden de mäktiga, till alla mångfaldens väsen
Från de minsta till de största krypen
De som aldrig sviker, håller vad de lovar
Enbart kärlek och inget annat är
I skogen
En människans vilans Heliga
Gröna stund förunnad
Avskärmad från allt tumult
Som på ytan av Jorden försiggår
Med bastonernas tonläge
Högt uppskruvade
Träden talar
Med sitt tydliga, ordlösa språk
Det äkta, det sanna, det Heliga
Det som aldrig för någon bakom ljuset
Ej kan missförstås
Skogen
En välsignelsens reträttplats
När det yttre, med tiden den illusoriska
Och sina mångfaldens beläten och avgudabilder
Övermäktigt blivit
Med list och försåt
Gjort vad det förmått för att hålla människan
I ett fångenskapen järngrepp
Du måste hinna göra det och det
Ditten och datten
Ditt tilldelade slavgöra
Innan dagen kommit till sitt slut
Om inte, väntar repressalier
Av allehanda slag
Men som väl är varar inget för evigt
I den begränsande 3D-världen
I dessa välsignelsens dagar
Väntar helt annorlunda, nuets tider
Utan liknelse med det som under tusenden år
Sig utspelat på Jorden rund
Den tidlösa evigheten
Människan av oförståndets övermod
Bakom sig lämnade, för detta
Ett högt pris fick betala
Denna
Den tredje dimensionens värld
Har för evigt gjort sitt, ordlöst, spårlöst
Från Jordens yta, avtryck förutan
Försvinner
Men skogen, den
Som är ett Himmelrike på Jorden
Står kvar, väl förankrad
I den goda myllan
Oåtkomlig
För den begränsade människans nycker
Och allt som hör dessa till
När det yttre övermäktigt blivit
Visar upp sig i sin osminkade förklädnad
Med sina mångfaldens bedrägliga beteenden
Och annat otyg
Tar från den fattige
Ger, till den pekuniärt rike
Må denna, den korrupta 3D-världen
Från Jordens yta för evigt försvinna
Den är inte människovärdig
Skogen, en livboj på land
Den som räddar människan
Från sin egenskapade undergång
Den nuvarande 3D-världen
Har en gång och för alla gjort sitt
Under människans evighetslånga
Golgatavandring i labyrintens
Mörka prång
Men skogen
Med sin livgivande grönska
Och kärlekens väsen i mångfald
Från de minsta, till de största
Skall för evigt bestå
Den som är
En människans vägvisare
Mot livets allt högre dimensioners höjder
Så som det var menat
När Gud skapade människan
Till sin avbild
Det är midsommartid
Fullmånen vandrar sin tysta ban
Över fur och gran
Över skogens alla välsignade väsen
Från de minsta till de största
Vad mer än så
Kan väl den till full medvetenhet
Uppvaknade människan
Begära
* * *
Mottaget av Per Beronius
——————————————————-
