Dikt via Per Beronius, 23 mars

Tema:
Uppvaknandet

Ett urgammalt välkänt talesätt
Man saknar inte kon förrän båset är tomt
Varför har det blivit så

Det finns dagar som möter med jämna och ojämna mellanrum
Där allt stannar upp, omvandlas till ett enhetens ett
Vi känner oss inte längre igen

Tornurets visare stannat på tolv, noll och noll
Vägrar att röra sig ur fläcken

Hur kunde det bli så här
Inget längre så som förr, allt till oigenkännlighet förändrat
Ett intighetens icke varande möter

Grubblar, funderar
Innan svaret med självklarhetens signum möter
Det som varit har aldrig varit, så som det förefallit vara

Allt var en dröm, en illusionens dröm
Där vi varit fångade, till händer och fötter
Insnärjda i oss själva

Från stund till stund, från dag till annan, utan
Att komma ett steg vidare på den med törnen beströdda vägen
Vi ej förstått, på avvägen komna, i cirkel vandrat runt

Varv efter varv, för att efter varje varv, ständigt
Till utgångspunkten återvända

Stilleståndet blivit till en normalitetens
Och vardagens välkända verklighet

I dess yttersta de dagar vid gränsen till Tusenårsriket
Har vi, hela mänskligheten, till medvetenhet börjat vakna upp
Ur vår evighetslånga Törnrosasömn

Allt var en dröm
Där vi varit fastfruset fångade i oss själva

Det kan ta lite ”tid”
Att vänja sig vi detta nya tänkesätt
Allt är ett evigt NU

Det vi kallar tid existerar ej
Tidlösheten hör den verkliga verkligheten till
Allt är ett, en och densamma, i ett evighetens välsignade nu

Välkommen till verkligheten
Uppvaknad till den verkliga verkligheten åter
Efter det evighetslånga besöket, i illusionens revir

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————-