Dikt via Per Beronius, 28 augusti
Tema: Nu räcker det!
Efter en tillsynes evig stålbadets era av Bibliskt mått
Drar tidvattnet sig undan, stormen bedarrar
Åskans torndön förklingar
Sinnesron återvänder efter exilen i ingen mans land
Det mesta återgår till tillståndet före världskrigen, om än
Det fortfarande återstår en hel del att göra
För att fartygets slagsida räta upp
En prövningarnas tid utan like
Och allt detta helt i onödan, då människan hade kunnat fortsätta
Att njuta sitt otium
Det livets förvanskade som varit
Ur rädslans tillkortakommanden sprunget
Varför all denna oreda ljusår bortom sans och förnuft
Varför denna blodsutgjutelse som följt i spåren
Av dessa vansinnets utbrott
Livet i sin mystikens outgrundlighet
Vem är väl den som detta kan genomskåda, om detta
Må vi fundera, varför och hur, vadan och varthän
Vad gör vi nu med alla våra erfarenhetens rikedomar i bagaget
Efter dessa tumultartade tider där det mesta
Även det mest otänkbara gick över styr
Över detta må vi meditera, dra lärdom i en eftertankens stilla stund
Hur undvika upprepning av det som förevarit
Här finns ingen patenterad lösning
Det beror på oss alla och envar, vårt eget ansvar vi bär
Detta kommer vi inte undan, allas vår uppgift att detta begrunda
Vi är alla aktörer, skådespelare, i detta livets spel
Men det som har hänt, har hänt, ett otvivelaktigt faktum
Inristat i Universums, minnenas arkiv
Visarna på armbandsuret må vi dra tillbaka
Men detta gör ingen skillnad, ansvaret för vår kollektiva framtid
Det bär vi alla och envar, Gud ser allt, vet allt, hör allt, ingen
Kan längre sig gömma i illusionens skenlandskap
I den Gyllene Tidsålderns Era som så länge
Och tålmodigt på oss väntat, är allt från det förflutna väsensskilt
Något helt annat än det ruinernas skenlandskap
Vi bakom oss har lämnat
Allt det som varit, till dammets minsta korn
Har vi kollektivt skapat genom tankens kraftfält, det oemotståndliga
Hög tid att vakna upp till medvetenhet om vår egen
Tankens oemotståndliga kraft, något vi
I evigheter har förbisett
Tanken, det Universums oemotståndliga, Skapelsens ursprung
Den som satte livshjulet i rörelse när Gud uttalade orden
Varde Ljus, och ljuset blev till
En kollektiv erfarenhet
Oss alla och envar given i de tider som flytt för att aldrig
Komma åter
En gång, och aldrig mer, erfarenhetens budskap
Varför inte här och just nu, var än på Jordens rund vi oss befinner
En mänsklighetens kollektiva meditationens stund
I en minneslund
Men ändå, med allt detta sagt
Stjärnorna på Himlens valv så kärleksfullt blinkar i denna
Den yttersta tiden, mellan det gamla och det nya
Ett nytt hopp spirar, har vaknat till liv
Dramats tid är förbi och här ännu en påminnelse
Det är med tankens kraft vi skapar vad än vi vill, tänk om
Tänk nytt, tänk fördomsfritt fritt
Och sist men inte minst
”Minns de lyckliga stunderna blott”
* * *
Mottagen av Per Beronius
——————————————————-
