Dikt via Per Beronius, 8 april

Per Beronius

Tema:
Och ändå rör hon sig
En saga, om en sagans myt

En gång i tiden
Och detta inte alltför länge sen var Jorden platt
Och Universums medelpunkt

Långfararna, de modiga män och kvinnor
De som över världshaven seglade mot okända mål
Fyrar förutan, med stjärnorna som vägvisare

De unika mål
Som människan aldrig tidigare mött

Hjältar och hjältinnor
Med fartyg och allt, som riskerade att falla över kanten
När gränsen för den platta Jorden var nådd

En vandringssägen, eller vad
En obesvarad fråga, låt det så vara

Men så här må vi väl ända i all vänskaplighet
Ta oss friheten, genom galghumorn skämta och raljera
För att lätta på det inre trycket

När skorna, i dessa, den nya tidens första dagar klämmer
Västen från dag till annan känns alltmer
Obevekligt trång

Kroppen mot sig själv revolterar
På mikronivå totalförändras, cellerna löper amok

Den ena dagen
Den nästa kapitalt olik, väsensskild

I denna, den yttersta av alla tider
I ett tempo vi aldrig tidigare mött, tiden blott
I intigheten försvinner, utan att säga tack och adjö
Utan att säga farväl

Ej längre
Över landskapet lägger sina urgamla
Illusionens rökridåer

Den ena dagen
Från den andra väsensskild, helt olik, med sin säregna
Oförutsägbart och speciella utstrålning

Tid ej längre är
På ett ögonblick försvinner, likt ett rö för vinden

Skeppet kränger från babord till styrbord
Från den ena sidan till den andra, i vibrationernas
Alltmer högfrekventa vågor

Kroppen till oigenkännlighet stöps om
För att passa in i sin nya 5D-form och måhända
Ännu högre

Så vad göra
När det oväntade från dag till annan möter
Inget det minsta längre, så som i gångna tider
Förutsägbart

Alice i underlandet
Har säkert en hel del att berätta
När en helt ny värld, i dessa tidens sista dagar
Står upp, så som ur intigheten, i sin fulla skönhet
Sig uppenbarar

Kommer oss tillmötes
Med den violetta flamman i sin famn
Den som raderar det mörker vi inom oss
Sedan urbota tider bär

Det mörker, som benhårt, envist, stenhårt, suttit fast
I den djupfrysta myllan

Varför blev det så här, en fråga svar förutan
Vad annat står till buds, än att stålbadet härda ut
Från gryningens till skymningens timme

I den välsignelsens vetskap
Inget för evigt varar, skärselden har sin utmätta tid
Ingen födelse från smärta fri

Men ändå, när allt kommer omkring, detta scenario
Har vi själva valt, när vi från själens himmelska utsiktspunkt
Hade tillgång till de högre perspektiven
Människan en modig själ

I början av den nya tidens tecken
Inget längre av morgondagen att förvänta
När Solen går upp över horisonten
Över himlavalvet vandrar

För att till slut försvinna
Bortom kanten av den platta Jorden
Men ändå, som av ett mirakel i gryningstimmen
Kommer åter vid den motsatta kanten

Hur tänkte vi, vad kände vi
Moder Gaias alla barn

När vi levde i den tid, där Jorden var platt
Och Universums medelpunkt

Något kanske att begrunda
I en meditationens stilla stund, när skymningen
Lägger sin mjuka, varma filt, över nejden

Molnen skingras för världens alla vindar
Fullmånen lyser upp Jorden, med sitt från Solen
Reflekterade och reflekterande
Kärlekens lånade ljus

Stjärnorna på himlavalvet sprider hoppets ljus
Hoppet om en bättra värld, när stormen väl bedarrat
Allt och alla med sig själva försonats i sitt egenskapade
Välsignelsens ljus

Tiden ej längre är
Lägger ej mer rökridåer över landskapet, så må det vara
När barmhärtighetens vindar möter

Men ändå
När allt kommer omkring
Visst gör det ont, när knoppar brister

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————-
Ett utsnitt ur boken, Röster från Andromeda, 2006
ISBN 91-974676-4-2

En florstunn hinna från den andliga världen oss åtskiljer
En florstunn hinna mellan oss och Himmelriket
Den värld vi kanske förnekar och ändå omedvetet söker
En Mästare talade och sade, sök och ni skall finna
Och en dag, koden vi skall finna, koden till den port
Som från Himmelriket oss åtskiljer
—————————————————————

Du gillar kanske också...