Dikt via Per Beronius; Ande, själ och kropp, 15 april, 2017
Ämne: Ande, själ och kropp
Våren tagit sig en välbehövlig vilopaus
den kyliga nordan, över landskapet sveper.
Denna dag, den som likt årets alla dagar
har sin egen framtoning, färg, form och mönster.
Årets varje dag unik, att hedras och äras
här har ingen annan dag, något det minsta att sätta emot
och så, det av Moder/Fader Gud är menat.
Hur kunde livet fortbestå, mångfalden förutan
så må vi filosofera, när andan faller på.
Ande, själ och kropp, varje kroppens minsta del
ett villkor för livets fortbestånd.
Inget större, än sin minsta del, ingen kedja starkare
än sin svagaste länk, varje del oumbärlig
för livets fortbestånd.
Under tiden, som dessa tankar sätts på pränt
har vinden mojnat, solvärmen vänt åter
mörkret, kan inte ljuset släcka ut.
Vad är det väl, som sig utspelar denna fredag
den utdraget långa, när den så kallade
verkligheten tar över.
Om inte årets längsta dag, med upplevelsen
dock ej med sina soltimmar mätt.
Hur hinna fantasin ikapp
den som är ett absolut villkor, för livets fortbestånd.
Den förutan, försvinner allt i illusionens dimmor
allt må oss berövas, men fantasin.
Med sina kärlekens följeslagare
skönheten och sanningen.
Vår omistliga ägodel, ett villkor
för livets fortbestånd.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————–
