Dikt via Per Beronius; Årstiderna, 23 april, 2017
Ämne: Årstiderna
Den porlande bäcken, i den tidiga försommarens tid
med sina tidlösa ord, har något viktigt dig att berätta
du människobarn som så tålmodigt vandrar
på planeten Jorden, den ena reinkarnationen
efter den andra i en tillsynes
evighetslång räcka.
Utan att det minsta veta
vad som i dina tidigare liv sig utspelat.
Om än detta ditt nuvarande liv inte varit särskilt näpet
kommer du ändå fortsätta, som under dina måhända
mångfaldens hundrade föregående liv
och varför det.
Det korthuggna svaret
så, i ditt övergripande Universums livskontrakt
det står skrivet.
Medvetet du lyssnar till ditt undermedvetna
med dess kristallart tydliga språk, det som
inte kan misstolkas, missförstås.
Du är en omistlig del av en helhet
varje minsta del hör denna helheten, den Gudomliga till.
Den porlande bäcken, ett levande medvetet väsen
kommer varje vår i snösmältningen tid på återbesök.
Helheten vet
den måste med naturnödvändighet kärleksfullt ta vara
på varje minsta del.
Änglarna fortsätter sökandet efter det lilla fåret
tills det i Himmelriket på Jorden är åter.
Allt i en evighetens cirkelrörelse sig rör
livet sig tålmodigt upprepar i den materiella världen
för varje varv på en allt högre utsiktens nivå.
Vår och höst, sommar och vinter
ytterligheterna varandra berör.
När avslutningsvis, på denna välsignade vilostund
i detta naturens omistliga hägn, jag lägger pennan i fickan.
Den nedåtgående Solen
nära horisonten i en kvällningens kylslagna stund
där nordan över dalgången sveper.
Viskar min Skyddsängel, så som alltid lite försynt
med sina tydliga ord i mitt högra öra.
”Så kall du är om handen, låt mig
få värma den i min”.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
—————————————————————————-
