Dikt via Per Beronius – Barnet i människans innersta inre, 17 februari, 2017

Ämne: Barnet i människans innersta inre

En ramsa, från en länge sedan barnets gången tid
”Kuckeliku, klockan är sju, tuppen är vaken, och än sover du”
ord från det länge sedan förflutna, som träffar huvudet på spiken.

I vårt undermedvetna vi visste, till vad livet är menat
likt Zombies, sovande vi vandrande på Jorden omkring utan
att något det minsta förstå, till vad livet är ämnat och menat att vara
det var då det, men sedan dess har något fundamentalt sig förändrat.

I denna, den yttersta tidens, och uppvaknandets tidevarv
sakta men säkert, från dag till annan, vänder minnet till oss åter
det förlorade minne, som varit människans största prövosten
och dilemma sedan urminnes tider, vi börjat förstå, till vad livet
är ämnat och menat att vara, det liv som såg sin början
när Gud uttalade orden, varde ljus och ljuset blev till.

Sedan dess har det runnit omätbara mängder vatten under broarna
i dessa de yttersta dagar, har vi börjat på djupet förstå, till vad livet
är ämnat och menat att vara, kärleken den ovillkorliga sig sprider
som en ohejdbar skogsbrand, den som rensar bort allt skräp
som inte hör den verkliga verkligheten till.

Minnet kommer till oss åter, efter den minnesförlust
som varit människans största dilemma sedan tiden kom till
men i dessa de yttersta dagar har vi börjat förstå, varför vi valde
att inkarnera på planeten Jorden, vår älskade och vördade
Moder Gaia, hon, som så generöst oss föder med alla
naturens gåvor, låter själen utvecklas, danas.

I dessa de yttersta dagar går det fort, nu är det bråttom
innan tiden tar slut, evigheten, tidlösheten, tar över, som en
vi alla Jordens barn tar varandra i hand, som det ett vi är.

Gemensamt vandrar in i Himmelriket på Jorden åter
denna den underskönt vackra planeten, denna
diamantens pärla i världshavets rymd.

*  *  *
Från ovan mottaget av Per Beronius
——————————————————-

Du gillar kanske också...