Dikt via Per Beronius, Där allt börjar om på nytt, 17 september, 2017
Ämne: Där allt börjar om på nytt
Meddelande:
Ett välkänt gammalt uttryckssätt
som upprepats mången gång om, först händer inget
sen händer inget, sedan händer allt på en gång.
Det är där vi står just nu, hela mänskligheten
som under tusenden och åter tusenden år balanserat
vid kanten av bråddjupets stup.
Men som väl är, inget för evigt varar
i dessa de yttersta dagar, har något oförväntat hänt
av okänd anledning, har den onda cirkeln
på ett ögonblick brutits.
Mänskligheten i sin helhet, några få undantag förutan
av prövningar fått mer än nog, sagt ifrån på skarpen
med ett språk, som inte kan misstolkas, missförstås
det räcker, det är nog.
Nu tar vi inte någon enda mer
av dessa sataniska verser emot, reser oss som en
mot de plågoandar, som hållit oss i fångenskapens ok.
Klarspråk, inget mummel mer i kön, ord och inga visor
hur kunde det bli så här, hur kunde vi, generation
efter generation låta oss bakbindas, så till
den milda grad att vi förlorade
all vår självrespekt.
Den Gudagivna fria viljan lämnad därhän
en fråga svar förutan, men nu är det som det är
lagt kort ligger, vad annat göra, än starta om på nytt
med erfarenheters bagage i legio.
Vi må veta, inget händer
av det vi kallar tillfälligheter eller slump
allt har sin Gudagivna mening given, vad än
den nu må vara.
Men ändå
vad kan väl jordelivet något annat vara
än en illusionens sömn och dröm.
* * *
Av Per Beronius från ovan mottaget, att vidarebefordra.
___________________________________________________
”Mitt på dagen stannade tiden, den bara upphörde att vara
om än urtavlans visare helt monotont fortsatte sin gilla gång.
Mitt på dagen med Solen i Zenit, om än av ett molntäcke dolt
upphörde tiden att vara, på stället marsch, i begrundan över
sig själv, tiden tog slut, som av ett svart hål uppslukad den bara
försvann. Kan tiden ta slut, upphöra att vara, i ett dimhöljt töcken
utan förvarning i ett svart hål blott försvinna, varför inte, så som
den illusion, människans påfund tiden är, om än urtavlans visare
monotont fortsätter sin gilla gång, när det vi kallar tid, utan
förvarning tar slut, i ett svart hål blott försvinner.
___________________________________________________
—
