Dikt via Per Beronius; Förändringens vindar, 30 oktober, 2017
Ämne: Förändringens vindar, i början av Tusenårsriket
Meddelande:
”Och ändå rör hon sig”.
Vi behöver bara gå ett fåtal hundraden år tillbaka i tiden
där människan levde i föreställningen, Jorden platt
och världsalltets medelpunkt.
Förändringens vindar förutan, inget liv
förändring, ett ofrånkomligt villkor
för livets fortbestånd.
Stillestånd en omöjlighet, hör stenåldern till
evolutionen, så Gudomligt vist ordnad.
Allt, i den tidlösa tiden, kommer i rättan tid
åthävor förutan, naturen så obeskrivligt vis
den förutan, vore mänskligheten inte på Jorden
då vore Gaia blott en stenöken utan liv.
Naturen med visshet vet
vad är nödvändigt för livets fortbestånd
saknar rädsla, är blott kärlek, som vill allt och alla väl.
Om mänskligheten, från begynnelsen varit
så som det av Gud var menat, hade Jorden
i dessa de yttersta dagar
varit ett Paradis.
Så blev det nu inte, bara att se sig omkring
men i dessa dagar, har något oförväntat hänt
om än syndaren, sent omsider, till medvetenhet vaknar
vid kanten av avgrundens djup.
Vinden har vänt, tagit kraft i seglen
mörkerkrafterna, har inga möjligheter längre
att ljuset stå emot, har inget annat val
än packa ihop sitt pick och pack.
Emigrera till andra Universums domäner
där de bättre känner sig hemma.
När haspen är på
kan inget mörker, av vilket slag det än vara må
Tusenårsriket längre stå emot.
Av Per Beronius från det där ovan mottaget
———————————————————–
