Dikt via Per Beronius; Gårdagen, nuet, evigheten

Ämne: Gårdagen, nuet, evigheten
Meddelande:
En omöjlighet, längre ignorera, den inre rösten
den har under den senaste tiden blivit så klar och tydlig
lika tydlig, som vattenfallets omisskännliga röst, den
som är omöjligt att bortse ifrån, för var dag som går
alltmer kristallklart tydlig.
Ingen dag är längre, gårdagen det minsta lik
dagarna låter sig inte längre repeteras, var dag unik
ingen annan dag, det minsta lik.
Stillestånd, hör inte varandet till
när började detta, det nya scenariot
vi behöver bara gå några århundraden tillbaka i tiden
när visheten kom till byn med orden
”och ändå rör hon sig”.
Jorden, inte längre Universums medelpunkt, så som i tanken
sedan urminnes tider, där människan suttit fast
i sitt förlegade tänkandets själv.
Varje år, det föregående varit helt likt
oföränderligheten upphöjd till norm.
Men i de nuvarande, Gudomliga nådens dagar
har världen sig totalförändrat, nuet, ögonblicket, gårdagen
inte längre det minsta lik.
En, till full medvetenhet mänsklighet,
i den nya tidlösa tiden klivit in, och detta inte
en dag för tidigt.
*  *  *
————————————————————————-
Så hände det som inte kunde hända, jordbävning
chock, tiden stannar, förlamning, overklighet, tomhet
följt av instinkten att överleva, desperat kamp mot
övermakten, väntan i ovisshet, förödelse och död
smärta utan gräns, visshet, vanmakt, en öde planet
acceptans, sorg, ordlös saknad, ledstjärnan
utom synhåll, i drömmen, min älskade jag möter,
men ändå ej, ty floden skiljer oss åt, långsamt
uppvaknande, helandets barmhärtighet, upptäckten
att marken ännu bär, i halvdunklet skymtar ledstjärnan
än en gång ger Gud mig kraft att vända blicken framåt.
Denna dikt hämtad från boken
Daggdroppar i Gryningsljus
Utgiven 2005.
————————————————————————

Du gillar kanske också...