Dikt via Per Beronius; I återföreningens tidevarv, 4 april, 2017
Ämne: I återföreningens tidevarv
I dessa, de yttersta, turbulenta dagar
börjar allt om på nytt.
Det som varit har varit, för att aldrig komma åter
har för evigt gjort sitt.
Det räcker, det är nog, inget mer da capo al fine, tack
men ett med visshet vi vet, i detta turbulensens tidevarv
av Gud det är menat.
Mångfaldens tvillingflammor
efter tusenden och åter tusenden år av separation
skall återförenas, med dessa ord.
Ett minne till ytan oemotståndligt poppar upp
med sin fråga, var fanns du min tvillingflamma.
Den dag, där Solen stod i zenit
på sin högsta höjd, i midsommarens ljuva tid.
I evigheter har jag sökt dig
från öst till väst, från syd till nord, från det där ovan
från det där nedan.
Sökt i Agartha, den ihåliga Jordens
innersta inres, minsta skrymsle och vrå
utan att dig finna.
I en evighetens gången tid, skildes vi åt, tog farväl
för att skilda vägar vandra, om Universums mysterier
erfara och lära.
Jag vet att du finns, om än inte var
med dessa ord uttalade, viskar en Ängel
så försynt i mitt innersta inres öra.
Du har sökt länge nog, hon finns, din saknade hälft
din tvillingflamma, du kan sluta att söka.
Allt kommer till dig
i den ordning, det av Gud är tänkt
tålamod, en nödvändighet för att vara
finnas till.
En dag, när du slutat söka, minst anar det
skall hon stå där framför dig, så som ur tomma intet
ur tomrummet sprungen.
Och det är menat, ni skall återförenas
för att aldrig mer, skilda vägar vandra, ty så
det av Gud är tänkt och menat.
Tvillingflammor predestinerade att återförenas
allt har sin utmätta tid, i den tidlösa evigheten
vid gränsen till Tusenårsriket.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
—————————————————————————-
