Dikt via Per Beronius; Livsgnistan, 5 maj, 2018

Ämne: Livsgnistan
Meddelande:
Ögonblicket, nuet, det oändliga, evigheten
en dag, ett liv, denna dag ej menad, att vara ett tidsfördriv
det är, och detta just nu, vår enda ägodel
denna Gudagivna gåva.
Menad att användas, på allra bästa sätt
halvmesyrer, hör inte det äkta livet till
och vad vet vi om detta.
Det enda av nöden behövligt, lyssna inåt
lyssna till vårt hjärtas försynta, men tydliga röst
den, som med visshet vet, till vad denna dag
denna Gudomliga nuets gåva är menad
predestinerad att användas, till det
som Hjärtat bjuder.
Av detta följer, sinnet, det som av egot är styrt
bara att lämna åt sitt öde därhän, lyssna
till Hjärtats lågmälda, men omisskännligt
försynta, men tydliga röst.
Och svaret på vår fråga
till vad denna dag, här och just nu är menad
så enkelt, och ändå inte så självskrivet givet.
Det lilla i det stora, det stora i det lilla
livsgnistan kan göra allt, förutom att försvinna
ut i tomma intet.
*  *  *
____________________________________
__________________________________________________
En teaterkväll, med färgrika kläder utstyrda, en annorlunda
kostymering, än den de utanför scenen bär, de talar på ett annat
sätt, än de till vardags gör, de har helt och hållet, bytt identitet.
Vi åskådare, som förställningen bevittnar, nu i en annan värld
av illusioner, än vår egen, träder in, för att, när ridån gått ner
och slutapplåden klingat av, salongen lämna och återvända, till
vår egen livets teaterscen, och den föreställning fortsätta, som
i vår jordiska förklädnad, vi uppför.
Denna dikt, hämtad ur boken
Spårljus Del 2, Människan
utgiven 2004
__________________________________________________

Du gillar kanske också...