Dikt via Per Beronius; Paradigmskifte, 20 november, 2018
Meddelande:
Vad har väl rädslan något det minsta, att kärleken
skönheten och sanningen att sätta emot
svaret kort och gott givet, platt intet.
Men ändå, med detta sagt
vad var det, som fick utvecklingen på Jorden
vår älskade och vördade Moder Gaia, att gå över styr
så till den milda grad, att mänskligheten lät sig av satans verser
fångas, till händer och fötter bakbindas.
Himmelriket på Jorden abdikerade, djävulen själv
i egen hög person, med hjälp av sina feghetens hantlangare
och rädda jasägare, tog över.
Men ändå, inget för evigt varar
mörkerkrafterna, har inget det minsta, Rättvisans Änglavärld
att sätta emot.
I dessa, de nuvarande nådens dagar, har människan
den ena efter den andra, till sin fulla medvetenhet vaknat upp
upptäckt, vad som bakom kulisserna
sedan urminnes tider försiggått.
Mörkerkrafterna förlorat spelet
har inget det minsta, att kärleken, skönheten och sanningen sätta emot.
I dessa nådens dagar, är Edens Lustgård, med sjumilakliv
på väg till Jorden åter.
Det som varit har varit, för att aldrig komma åter
Må det i sin sarkofag vila i frid, det har
en gång och för alla gjort sitt.
Det på Jorden i dessa dagar fortgående rackarspelet
har satt sin sista potatis.
Allt som inte hör kärleken, skönheten och sanningen till
kommer till andra Universums platser förflyttas
där de bättre känner sig hemma
får möta sina gelikar.
* * *
