Dikt via Per Beronius; Tankar en afton vid Allhelgonahelgens slut, 6 november, 2017
Ämne: Tankar en afton vid Allhelgonahelgens slut
Meddelande:
Ju högre vi klättrar på Jakobs stege
desto kortare blir dagar, veckor, månader och år
tills vi nått den höjd, där tid ej längre är, vi klivit in
i evighetens här och nu, tiden försvunnit
helt förrunnit, utan att avsätta
några avtryck och spår.
Hur kan vi detta förstå
det är inte nödvändigt att förstå
det räcker att uppleva.
Vi har nog alla erfarit att en dag
där prövningar, den ena efter den andra oss mött
varit evighetslång, medan nästa dag, där kärleken
och livslusten i sin fulla vidd klivit in på scenen
tiden bara försvunnit, gått upp i rök.
Inte helt okomplicerat, att människa vara
evolutionen har sina egna regler, så det bara är
det får vi finna oss i.
Om detta, inget mer att orda
om så, kan vi rannsaka oss själva
varför valde jag, i det lilla barnets skepnad
till Jorden födas.
Det måste finnas en anledning, ett skäl
ordet är fritt, var människa har sin egen unika väg
att vandra.
Ansvaret, att svara an
mot det som Hjärtat bjuder vårt eget.
Men egots irrfärder kommer vi inte undan
vad mer kan vi göra än förlåta oss själva
när vi underlåtit att lyssna till Hjärtats försynta
men tydliga röst, som blott vill oss väl.
* * *
Av Per Beronius mottaget, att vidarebefordra.
_____________________________________________
Var ej rädd för döden, du känner den redan, om än ej på
ett medvetet plan, var dag, var stund, varje minut och
sekund du dör en smula, ty döden en del av livet, ty
döden, ett villkor för livet, varje ögonblick, du bakom dig
lämnar en del av ditt gamla jag, så som källan varje
ögonblick lämnar en del av sig själv till floden, var ej rädd
för döden, du känner den väl, om än ej på ett medvetet
plan, utan död inget liv, döden livet i förklädnad.
Denna text hämtad ur boken
Daggdroppar i Gryningsljus, utgiven 2005.
_____________________________________________
