Dikt via Per Beronius; Tids och rumsmysteriet, 10 mars, 2017
Ämne: Tids och rumsmysteriet
I dessa, de yttersta dagar, från dag till annan
krymper tiden några snäpp, tiden, den illusoriska, är inte längre
lika stabil, som den varit under tusenden och åter tusenden år
konstant, oberörbar av tingens ordning eller oordning
en odiskutabel självklarhet.
Men så är det ej längre, allt fler börjar märka, tiden inte mer
är vad den varit, inte räcker till, likt dragspelet från dag till annan
alltmer pressas samman, tills luften tagit slut.
Fredagen, efter måndagen sig uppenbarar i sin skönhetens skrud
vad är det som händer om inte, vi vänder ryggen åt det som varit
självständigt börjar fundera, reflektera, över livets mysterier.
När vi i stunder, kortare eller längre, förflyttar oss in
i 4D och 5D-världens hägn, där tid ej längre existerar
allt är ett evighetens stillsamma här och nu.
Vi får vila, efter 3D-världens vedermödor, där det gäller
att komma i tid, om inte, tågets sista vagn i fjärran försvinner
själva, snopna, lurade på konfekten, villrådiga
vi står kvar på perrongen.
Livet, så underfundigt förunderligt
i denna unika övergångens akt, mellan den tidlöshet som var
i Moders/Fadershuset, innan vi revolterade.
Lämnade Himmelriket för en upptäcktsfärd
i Universums oändliga rymd, men i dessa nådens dagar
med sjumilakliv är på väg till Jorden åter.
Det om detta för denna gång
vi får se vad som hänt, när vi åter möts i evighetens tidlöshet
i tidens fångenskap, eller någonstans där mitt emellan
livet tufft men rättvist.
Så en avrundningens spekulation
måhända, ”i sinom tid”, inte endast tiden försvinner
även rummet tar sin Mats ur skolan.
Med detta sagt, några tidlöshetens ord
”månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran
endast Tomten är vaken”.
* * *
Från det eteriska mottaget av Per Beronius
—————————————————————–
