Dikt via Per Beronius; Tidsillusionen, Kapitel 2, 24 december, 2018
En kort notis, om människans tidsuppfattning
i denna, den nuvarande turbulenta tiden på Jorden
där det mesta, för att inte säga allt, från den ena dagen
till den andra, till oigenkännlighet sig förändrar.
Ju högre upp i anden, människan sig utvecklar
det ena steget efter det andra, lyfter sig själv
mot Himmelrikets höjder på Jorden.
Alltmer overkligt, suddigt luddigt, blir det vi kallar tid
för att till slut, och detta då inte en dag för tidigt
i tidlöshetens tomrum helt försvinna.
När människan, Moder Gaias barn
i andens högre medvetenhet, lyft sig själv
in i Himmelriket på Jorden.
* * *
