Dikt via Per Beronius; Utopia, eldorado, 2 januari, 2018

Ämne: Utopia, eldorado
Meddelande:
I det förlovade landet
där är allt möjligt, inget omöjligt
illusionens vindar gjort sitt.
Vid denna punkt, här och just nu
det av tiden styrda, nära midnattstimmen
en timme in på 2018-talet, börjar allt om
på något annorlunda nytt.
För var och en
med ett optimistiskt sinnelag
som lämnar förutfattade meningar
åt sitt öde därhän.
Dags att tänka om, tänka nytt
tänka friskt, fräscht och fritt, det är
med tanken vi skapar våra liv.
Som sagts
kanske tusenden gånger om
det vi kallar tid.
En av det mänskliga sinnet skapad illusion
som hållit oss i fångenskapens grepp
förslavade i oss själva sedan
evigheters förgångna tider.
Men nu står vi
vid den orubbliga klippa
där det är dags att tänka om
tänka fördomsfritt nytt.
Så vänligen, spetsa öronen
lyssna nu noga, ty det som följer
är av yttersta vikt för vårt fortsatta liv
på Jorden.
Dags att lämna föråldrade
förutfattade meningar åt sitt öde
de som hållit oss i en slavliknande
omedvetenhetens tidsstyrd fångenskap.
När vi lämnat den illusoriska tiden därhän
den som hållit oss i fångenskap, kan vi leva
på Jorden i en fysisk kropp så länge
vi önskar och vill.
Och inte nog med det
dessutom kan vi föryngra oss
dags att påminna sig.
Det är med tanken, vi skapar våra liv
det vi kallar död till återvinningen
förpassat.
Här kan jag höra ett sus, ett mummel i kön
vem är väl denna galenskapare
som försöker tuta i oss.
Vi kan leva i en fysisk kropp på Jorden
så länge vi önskar och vill, dessutom, genom
tankens kraft föryngra oss.
Det om detta för denna gång
här sätter jag punkt, handsken är kastad
tanken behöver sin illusoriska tid
för att mogna.
När Alice i underlandet
läser det som i detta epos står skrivet
ler hon lite skälmskt i mjugg.
Ett proselytens
en nyvunnen anhängares
leende.
*  *  *
Av Per Beronius, från den eteriska världen mottaget.
__________________________________________
__________________________________________________
Kanske vi tror, ej bortom den punkt vi når, än den dit våra
händer räcker, ej bortom horisonten kan se, ej lyssna till den
silverne klocka, som klingar så sprött, bortom bergen, så
begränsade vi låtit oss bli, så begränsade vi tror oss om att
vara, så snöpta i tanken, sedan vi låtit glömskan oss fånga.
I denna begränsningens föreställningsvärld jag levde till den
dag, en Ängel sig uppenbarade, till mig talade, du barn av
Jorden, som låtit dig av glömskan fångas, jag säger dig, din
egen förmåga gravt du underskattar, långt bortom dina
händers begränsningar du når, långt bortom horisonten du
kan se, och du kan lyssna till den silverne klocka som klingar
så sprött bortom bergen, med livlinan intakt, den obegränsat
töjbara silverglänsande eteriska tråd, som sammanbinder din
själ, med din fysiska kropp obegränsad du är, ty som den själ
du är, du kan färdas till världens ände, under dina själsresor
Universums skönhet uppleva, på ljusårs avstånd från
den punkt, dina fysiska sinnen når.
Denna dikt hämtad ur boken
RÖSTER FRÅN ANDROMEDA
utgiven 2006.
__________________________________________________

Du gillar kanske också...