Ett Meddelande från våra Barn via Suzanne Lie, 24 mars 2019
Ett Meddelande från våra Barn via Suzanne Lie, 24 mars 2019
Per Staffan 26 mars 2019
Kära Ljusvarelse, Ett Meddelande från våra Barn genom Suzanne Lie
24-3-2019
KÄRA LJUSVARELSE
Ett Meddelande från våra Barn
genom Sue Lie
”Okej! Okej!! Jag kommer att skriva min berättelse som den Gyllene bad mig att göra. Men om jag skriver det, måste jag använda ett annat namn så att ingen kommer att döma mig-OOPS …
”Jag menade inte att säga det. Jag menar att det kanske inte är ett bra sätt att se på mig själv. OOPS, igen. Antar jag?
”Vad gör jag? Kämpar jag mot mitt eget sinne? Återigen är jag förvirrad. Jag menar verkligen förvirrad över viktiga saker som ”Vem är jag?” Och ”Hur kom jag hit?”
Det verkar som om jag bara kom hit, men det känns också som att jag alltid har varit här. Jag är ledsen om jag förvirrar er. Jag är inte en stor författare eller något. Jag försöker bara göra … jag är inte säker på vad. Jag antar att jag kanske försöker anropa och tala med mitt Högre Jag. Åtminstone tror jag att det är mitt Högre Jag som pratar med mig och instruerar mig om vad jag är avsedd att göra.
Jag vet, hur arrogant är det inte för en tonåring att skriva om sitt förhållande till hennes/mitt ”Högre Jag”? Men när jag säger vad jag just sagt, och jag säger det för ofta, att det är något fel på mig och jag måste ”vara bättre”.
Men när min ”Högre Vän” kommer och besöker mig, blir alla mina dumma tonåriga frågor så hedrade av denna fantastiska varelse, att jag bara måste ge mig själv lite ära. Jag kallar den för den Gyllene, för att den ser gyllene ut för mig.
Jag vet inte namnet, och jag vet inte om den Gyllene är en ”den”. Faktum är att jag inte ens är säker på att jag inte bara hittar på det här. NEJ, jag kan inte göra så och börja säga till mig själv att jag ”bara hittar på”.
Om jag börjar med det får det mig att tvivla på allt. Jag vet att MIN värld, som är den värld som finns i mitt hjärta och sinne, inte är som den värld jag ser utanför mig själv. Men samtidigt vet jag att jag har kommit till denna värld av en anledning.
I själva verket, det första som jag känner för denna världen, eller det är kanske bara min fantasi, du vet, att vara en tonåring och allt det där. Men som jag sa, det första jag kände om den här Gyllene Varelse-världen är att den är VERKLIG.
Jag vet, jag vet, jag låter väldigt konstig igen. Men jag är ”konstig.” Jag menar att jag har kommunicerat med varelser som jag bara kan se inuti mig själv. Det är faktiskt konstigt!
Men jag måste börja dela mina erfarenheter med någon annan, som är vid sidan av den ”inre varelsen” som jag pratar med. Men de inre varelserna är inte bara i mig. De inre varelserna är runt omkring mig. Faktum är att ibland känner jag mig som att jag känner dessa varelser, men de ligger strax utanför mitt perceptuella fält.
Nej, snälla fråga mig inte vad ett ”perceptuellt fält” är? Okej, jag antar att de inre varelserna, faktiskt den Gyllene, berättade om mitt inre jag. Faktum är att denna inre Gyllene Varelse bad mig att skriva ner allt som den berättar för mig.
Och varför gör jag som denna Inre Varelse ber mig? Jag antar att det beror på att den här inre Gyllene Varelsen talar till mig på det sättet, talar till mig som att jag är någon riktigt speciell. Men jag vet att det INTE är sant.
Jag menar, varför skulle någon ”speciell varelse” finnas inuti mig. Jag är bara en tonåring som inte är så vacker, absolut INTE atletisk, inte alltför populär, och bara har vågat berätta för henne min historia på ett papper.
Men jag lägger ut detta meddelande på Internet, tror jag? Jag menar tonåringar lägger alltid ut allting på internet. Åtminstone gör jag det! Åh, jag tror att Arkturierna, det är namnet på dem jag pratar med, vill att jag ska berätta för dem, de andra tonåringarna, hur jag träffade Arkturierna.
Jag vet, det verkar så väldigt högfärdigt att en vanlig, inte alltför smart och inte alltför vacker tonåring skulle få prata med Galaktiska Varelser. Det vill säga att de Arkturier som jag pratar med säger att de är ”Galaktiska Varelser”.
Jag har inte vågat fråga dem vad en ”Galaktiskt Varelse” betyder. ”Galaktiska Varelser” är vad de kallar sig själva. Jag antar att det betyder att de är Varelser som bor i eller besöker vår Galax, Vintergatan.
Jag behöver verkligen göra lite forskning på alla dessa konstiga saker jag får. Men jag har gjort en del forskning. Jag vet till och med att vi finns i Vintergatan. Jag kommer att visa det nedan:
Var är Jorden i Vintergatan?
Under tusentals år trodde astronomer och astrologer att Jorden var i centrum av vårt Universum. Denna uppfattning berodde delvis på att jordbaserade observationer komplicerades av det faktum att Jorden är inbäddad i solsystemet. Det var först efter många århundraden av fortsatt observation och beräkningar som människor upptäckte att Jorden (och alla andra kroppar i solsystemet) faktiskt kretsar runt solen.
På samma sätt är det sant om vårt solsystems position inom Vintergatan. I själva verket har vi bara varit medvetna om att vi är en del av en mycket större samling av stjärnor som kretsar runt ett gemensamt centrum i omkring ett sekel. Och med tanke på att vi är inbäddade i det har det varit historiskt svårt att fastställa vår exakta position. Men tack vare det pågående arbetet vet astronomer nu var vår Sol finns i galaxen.
Storlek på Vintergatan:
Till att börja med är Vintergatan verkligen mycket stor! Den mäter inte bara upp till 100 000-120 000 ljusår i diameter och är cirka 1 000 ljusår tjock, utan upp till 400 miljarder stjärnor ligger inom den (även om vissa uppskattningar tror att det finns ännu mer). Eftersom ett ljusår är ca 9.5 x 1012 km (9,5 biljoner km) långt, är diametern för Vintergatan ca 9,5 x 1017 till 11,4 x 1017km eller 9 500 till 11 400 kvadriljoner km.
Okej, jag har tagit det här från nätet, men får jag ingen ära för forskningen? ÅH, det inre Ljuset skrattar faktiskt. ”Kan inre varelser skratta?” Jag undrar vad som får min inre Varelse att skratta?
Åh, jag sa bara ”min inre varelse.” Hur inbilskt är det?
Den Inre varelsen ler nu. Snälla fråga mig inte hur jag vet det.
Men jag har aldrig riktigt gjort så mycket forskning om någonting, förutom om hur jag får mig att se bättre ut så att jag kunde få en pojkvän. Men jag fick till slut en pojkvän, och jag börjar tänka att det är för mycket arbete. Jag menar, jag vill hellre prata med dig. Vem du än är.
Jag vet att det låter ganska konstigt eftersom jag verkligen inte kan se dig, jag kan åtminstone inte se dig på samma sätt som jag ser andra saker och andra varelser. Jag är ledsen för att jag fortsätter kalla dig en ”varelse”, men jag vet inte vad jag annars ska kalla dig.
Jag antar att jag borde kalla dig en ”speciell varelse” eftersom att vara med dig är den enda gången som jag känner mig speciell. Jag vill tacka för det för jag vet att alla saker som jag mal på om måste vara tråkiga för dig.
Du, den Högre Varelse som jag pratar med, verkar helt solid och fylld av kärlek. Men jag vet att det måste vara fel för du är med mig, och jag förtjänar inte den sortens kärlek … Jag tror, jag menar att jag försöker vara en bra person och hjälpa andra och sådant, men det verkar inte tillräckligt bra för att vara med en så speciell varelse som du.
Jag vet inte varför jag är så säker på att du är speciell, men för första gången i mitt liv tror jag. Jag menar, jag tror att det finns något speciellt som är på väg eller som faktiskt kommer att hända.
Varför vet jag det här? Jag vet att jag kommer att ha olika frågor och svar i morgon, men i detta NU – Det är vad Arkturierna säger – ”i detta NU”, jag är inte säker på vad i detta ”NU” betyder men tanken på detta NU gör mig lycklig djupt inuti mig.
I själva verket är jag inte säker på vad, eller vilka, Arkturierna är, men de får mig också att känna mig trygg och till och med lycklig. Jag kan även känna, långt nere djupt inuti, att de är kärleksfulla och snälla. Åh, jag antar att jag aldrig kommer att få veta det.
Men det låter lite pessimistiskt. Ja, jag vill tro att en dag, någon gång, i någon livstid, i någon verklighet, KOMMER JAG ATT FÅ VETA. Jag förstår inte vad jag har pratat om, men det verkar ändå vara mycket viktigt för mig.
Men jag tillåter mig att lyssna på den del av mig som är viktig – hellre än den del av mig som är osäker, arg och skadad – jag kan välja den del av mig som är säker, glad och kärleksfull.
Wow, det känns coolt. Men för att inte sluta med något negativt börjar vi tonåringar och unga bli oroliga över vilken typ av värld det kommer att bli när vi är vuxna. Jag menar att det bara INTE är rättvist att vuxna får förstöra VÅR framtid innan vi får vår chans att leva den!!
Jag undrar, om jag får svar på den frågan, kommer jag att lyssna på det, eller kommer jag att få allt inlagt i det dagliga livet? Jo, jag är bara en tonåring. Så vad kan jag veta? Men det tror jag inte riktigt. På något sätt tycker jag att vi tonåringar är vaknare än vuxna.
Vuxna spelar pengaspelet, jobbar hårt och uppfostrar barnen. Vi tonåringar ÄR barnen. Men vad jag börjar inse är att det är ”vi barn” som kommer att ”ärva” Jorden som våra föräldrar och nuvarande ledare förstör.
Varför förstör de våra chanser för den typ av liv som de har haft? Vet de inte att om de inte börjar tänka på vad planeten vill ha, i stället för vad de vill ha, kan vi-deras barn – inte ha en särskilt beboelig planet att leva på?
Nå! Jag vet att vår generation INTE kommer att tillåta det att hända. (hoppas jag). Denna planet är där vi, människorna, kommer att växa upp och leva. Därför kommer vi, Gaias barn, att stå upp för oss själva innan det är för sent!
Åtminstone hoppas jag, jag ber, jag mediterar att snälla, snälla, lämna till oss, era barn, samma slags Jord som ni alltid har haft och som vi, era barn, vill uppleva när vi är vuxna.
Nåväl, jag måste gå nu. Jag måste göra mig redo för fotbollsmatchen och dansen efteråt. ÅH, jag hoppas så att när jag får barn, kommer de att kunna göra roliga saker som att gå till en fotbollsmatch och till en fest efter matchen.
Tyvärr, om jag har varit lite dyster eller negativ, men när jag läser alla saker som säger att vi-faktiskt ni-de vuxna skadar Jorden så mycket att vi, era barn inte kommer att kunna ha ett lyckligt liv.
Kan ni vuxna, vara snälla att komma ihåg att allt ni gör för att hjälpa Jorden att läka, kommer att tillåta oss, era barn att ha en plats där vi kan bli vuxna. Förhoppningsvis, väldigt förhoppningsvis, kan vi – era barn – kunna ha en cool plats där vi kan leva, och förhoppningsvis lämna en underbar planet som våra barn kan växa upp på.
Jo, jag antar att jag skall sluta med detta fåniga budskap. Jag menar, tror jag verkligen att jag, bara en vanlig människa, kan göra någon form av skillnad på en så stor planet, med alltför många människor som bara bryr sig om sig själva och inte har NÅGON aning om att Jorden är en levande varelse?
Jag vet inte varför jag tror att jag vet det, men jag VET att jag måste dela det här meddelandet med alla människor som lyssnar. Ja, de kommer alla att lyssna – när det är för sent. NEJ, det kommer inte vara för sent för att rädda den kära Jorden!!! Hoppas jag.
Måste gå nu. Åh, oroa er inte om mitt namn.
Jag är bara ett vanligt barn som vill ha en chans att vara en vanlig vuxen.
(Jag önskar att detta bara var en historia och inte sanningen-Sue)
Översättning: Lars-Eric
