Inre Reflektioner av Suzanne Lie, 30:e november

Inre Reflektioner av Suzanne Lie, 30:e november

Inre reflexioner av Suzanne Lie

 

 

Kundalini blir starkare och mer dominant i mina meditationer. Det behövs nu mycket liten ansträngning, för att känna ökningen av Kundalini i kärnan av min ryggrad. I själva verket kommer känslan in i mitt medvetande, även när jag inte mediterar, utan bara är involverad i någon form av sinnes-expanderande upplevelse.

Det är intressant att notera, att många av de ”sinnes-expanderande” upplevelserna har mer att göra med mitt medvetandetillstånd, än med vad jag gör eller inte gör. I själva verket så räcker det med att titta på en bra Science Fiction som visar en framtida verklighet, för att tända upp Kundalini.

Därför FASTSLÅR jag att:

JAG NU accepterar känslan av Kundalini som stiger, som ett budskap med ”Ja, denna upplevelse aktiverar ditt femdimensionella medvetande.”

Men jag kan inte säga att aktiveringen av mitt femdimensionella medvetande, betyder att mitt liv är annorlunda. Men samtidigt måste jag erkänna, att mitt liv ÄR annorlunda eftersom jag går igenom en situation, som verkar vara bortom min kontroll.

Jag måste lämna en del av mitt liv bakom mig, något som jag upplevt som något jag älskar, och är nära mig. Lyckligtvis är det en ”sak” och inte en ”person”, som mitt Högre Själv påminner mig om regelbundet.

En sak är mycket intressant, att även om jag inte vill lämna det som har varit så bekant under många år, ser jag också fram emot en ny upplevelse. Jag kan inte säga, att jag förstår den här typen av paradoxalt tänkande, men jag måste erkänna, att när jag förflyttar mig genom sorgen av en oönskad förändring, finns det en känsla av äventyr.

Mitt Multidimensionella SJÄLV påminner mig att, om jag inte riktigt kan tillåta mig själv att flytta in i ett nytt liv i 3D, hur ska jag då kunna fatta mod, att flytta till en helt annan dimension av verkligheten.

Jag skulle vilja säga, att jag har en viss makt över min förmåga att välja mina dagliga medvetandetillstånd, men jag måste erkänna för mig själv, att jag fortfarande är i processen av att bemästra några av mina emotionella reaktioner i livet.

Jag har varit psykoterapeut i över 30 år. Därför är jag väl medveten om kraften i känslor, liksom utmaningen med att låta våra känslor berätta sanningen om oss själva.

Om vi inte ärligt kan identifiera våra känslor, kan vi gå förlorade i ett gungfly av verkligheten från en högre dimension, om vi inte kommer ihåg att jorda dessa uppfattningar, i vår fysiska och planetariska kropp.

I själva verket är min fysiska kropp ofta den första att informera mig, om att ett meddelande väntar på att grundas av mig i 3D, via en diktamen. Jag säger ”diktamen”, eftersom jag ser mig själv som ”skribent” mer än som ”skapare”, av den information som jag delar med mig av.

Kanske är den uppfattningen bara ett knep för att hålla mitt egos själv i schack. Eller också kan det vara en större sanning. Dessutom ”är en större sanning” det som tillåter oss att släppa det som är klart, av det som också finns i denna fysiska inkarnation. Men, kan det bero på att denna fysiska inkarnation, är vår sista fysiska inkarnation?

Ja, jag ”kanaliserar” en hel del information från de högre dimensionerna, och har gjort så i årtionden. Men en ”kanalisering” som skickas till mig från en högre dimensionell varelse, är mycket annorlunda jämfört med ett fullständigt erkännande och ägandeskap, när ett ”högre väsen” faktiskt är ett uttryck för mig.

”Måste jag förtjäna att vara ett högre väsen?” Frågar mitt hjärntvättade fysiska sinne. Jag är inte lika vacker som en filmstjärna, lika intelligent som en professor, eller lika känd som en filmstjärna. I själva verket är jag bara en vanlig människa, som haft kontakt med osynliga väsen, antagligen under hela mitt liv.

Jag minns den tiden då jag såg livskraften inom allt. Den fanns i mina favoritdockor, min favoritkatt, som tillät mig att klä på honom kläder, eller den vita råttan, som en mycket gammal man i vårt grannskap lockade fram under sin veranda, för att göra trick. Så fort råttan kom fram under verandan, skrek alla barnen av förtjusning.

Då jag kom in i en nytt decennium, sjuttiotalet, tycker jag själv att jag reflekterande mycket på mitt inre. Kanske att jag reflekterande mer, eftersom jag måste flytta, från många vänner, familjen och den välbekanta platsen.

Å andra sidan, kanske mitt Högre Själv skapade denna situation, så att jag var tvungen att ta en ordentlig titt bakåt, innan jag ”släppte taget” för att gå vidare in i det okända.

Ja, jag är övertygad om att min rörelse, kommer att vara framåt, och, ja, jag känner mig själv tillräckligt för att förstå, att jag kommer att skapa en rörelse framåt.

Men vi behöver ofta att gå bakåt en bit, för att sedan kunna gå framåt. Jag är inte alltför entusiastisk över bakåt-delen av processen. Men, belöningen kommer när vi går ”tillbaka”, för att rensa upp några 3D-tankar eller känslor, som vi kan ha lämnat kvar på kära Gaia, om vi bara kan få en glimt av den femtedimensionella Jorden.

Det verkar ibland, som det faktiskt är alldeles för stort att ”stiga upp”, men vi kan be en bön och göra en ”spurt” till NUET. Bara medvetenheten om ”att leva i NUET” åstadkommer en stor förändring i våra liv.

Denna ”förändring” kommer att uppmana oss att titta djupt inom oss, på vilka vi är NU, liksom ”HUR” vi blev den här individen i denna version av oss själva, i detta NU.

Kanske skapade mitt Högre Själv detta scenario, för att göra det lättare för mig att ”släppa” den tre/fyrdimensionella verkligheten, som jag varit i resonans med under oräkneliga inkarnationer. Kanske är det därför som mitt Högre Själv förnekade mig sådana tillfällen, där jag helt skulle ha glömt de tidigare liven, då jag kom till ett nytt liv.

Det verkar som om, innan jag föddes till detta liv, jag lovade att komma ihåg mina Oräkneliga Tidigare Liv. Jag tyckte om de ”fantasier som kom till mig”, tills jag slutligen var tvungen att erkänna att dessa ”fragment” var verkliga. På samma sätt, var jag tvungen att totalt erkänna att alla framtida och parallella verkligheter, där jag finns NU, och alltid har funnits, är ALLA VERKLIGA i mitt medvetande.

Eftersom jag skriver ner dessa reflektioner, kan jag bättre förstå varför jag levt det liv jag levt. Jag kan också bättre förstå, varför jag nu har en benägenhet att dela med mig av mina inre reflektioner.

En av mina favoritböcker är ”Minnen, Drömmar och Reflektioner”, vilken är Carl Jungs självbiografi, som han skrev på äldre dagar. Nu när jag också kommit till ”mogen” ålder, kan jag klart förstå syftet med att reflektera över det liv vi levt, och fortfarande lever.

När vi undersöker vår tidsbundna gångna tid, som omedelbart loggar in oss till det Tredimensionella Operativsystemet, och vi VÄGRAR att delta i den ”tidsbundna” glömskan av den tredje dimensionen, kan vi minnas de viktiga lärdomarna vi fått om ”HUR det är att leva i NUET, iklädda fysiska kroppar. ”

Den första lärdomen vi kommer att minnas är att, ”tiden är relativ till hur vi använder den.” Eftersom vi har haft oräkneliga liv där vi ”tillbringat tid” på Jorden, och känner att vi är redo att återvända till NUET av ETT, då påbörjar vi processen med att ”lämna tiden.”

”Processen med att lämna tiden” är ungefär som ”processen för uppstigning till ett tidlöst NU.” När vi verkligen börjar tro att det är möjligt, att förvandla vår verklighet bortom den tidsbundna frekvensen av tredimensionell tid, då får vi mer och mer fyr- och femdimensionella upplevelser.

I våra fyrdimensionella upplevelser, verkar 3D-tiden vara oändligt mycket längre. Till exempel, hade jag en gång det jag upplevde vara en mycket lång dröm. Under den drömmen spelades en låt på min radio. När jag vaknade upp från drömmen, hade den tre minuter långa låten på radion knappt kommit halvvägs.

Är det så det känns när vi stiger upp? Kommer det att verka som om vi har levt många liv, som varade i många decennier, för att sedan ”vakna upp” till NUET i uppstigningen till den femte dimensionen, med känslan av att vi aldrig lämnat den?

Uppstigningen är inte en process mot döden. Uppstigningen är en process för återfödelse. Fast det är även en ÅTER-födelse som föregås av ”död” av det som vi ansåg som viktigt, värdefullt, vårt och/eller nödvändigt.

För att förstå den sista meningen, kommer vi att gå djupare in i begreppen:

Viktigt: är ett begrepp som är temporärt. Det som kan verka mycket viktigt i ett NU, behöver inte vara viktigt i NUET av verkligheten. Därför är ”viktigt” ett tredimensionellt, tidsbundet koncept.

När ni flyttar mer och djupare in i NUET av den femte dimensionen, kommer ni att förstå att:

”Viktigt är vad ni gör i NUET.”

”Värdefullt är en term som representerar varje ögonblick i livet.”

”Vårt” är samma term som ”min” eftersom alla är EN.

”Nödvändigt” är en föråldrad term eftersom ”om det är nödvändigt så FINNS det.”

Jag hade en dröm i vaket tillstånd i morse, om att ”vara femdimensionell.” Bara min fysiska kropp kan komma ihåg KÄNSLAN av att vara ETT med allt liv.

Mitt sinne kommer ihåg många sammankomster i det Eniga Medvetandet ”av att gå in i den femte dimensionen.”

Mitt hjärta minns den fullständiga, Ovillkorliga Kärleken till allt levande, och

Min kropp minns den kollektiva bekvämligheten, tryggheten och medkänslan.

Vid slutet av min vision, blev jag uppmanad att stanna kvar inom NUET av visionen, minnet, lusten, och helst i alla uttrycken i ETT av NUET. Jag har bara varit vaken i ett par timmar, och redan, håller jag på att glömma upplevelsen av att vara femdimensionell.

Fast jag har fortfarande en vag bild av många människor, som arbetar som EN, och känslan av att någon del av mig SJÄLV finns KVAR i det NUET.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att denna ”snabbanteckning” har tagit flera dagar att skriva. Varje gång jag tittat på det, behövde något ändras. Kanske beror det på att jag förändras, och att jag varje gång jag läser det, ser det från ett annat perspektiv.

 

Översättning: Margareta Jonåker