Sananda via Pamela Kribbe, 27 juni 2017

Den andliga betydelsen av livet på jorden –

Pamela Kribbe kanaliserar Jeshua

Kära likasinnade vänner,

Det är Jeshua som talar. Ni är mina bröder och systrar. Jag förenar mig med er här som en jämlike, inte som en som är upphöjd över er, men som en vän, en kamrat. Känn den gemensamma källan som vi är anslutna till. Känn livet flöda mellan oss, den förbindelse som läker och frigör oss.

Ha respekt för dig själv på samma sätt som du har för de andra i denna samling. Respekt innebär att värdesätta er själva genom att inse vilka ni verkligen är och vad ni har tagit på er på denna resa för att finnas i en kropp av kött och blod, här och nu, på denna jord. Det var ett språng av tro och djupt inne i dig finns en övertygelse, en kraft, ett djupt medvetande med vilket du har valt att vara här. Var och en av er sa ”ja” till denna inkarnation, till ert nuvarande liv. Det ögonblick när ni sa ”ja” var baserat på en djup kunskap, men tvivel har sedan uppstått på grund av gamla minnen från erfarenheter av andra liv på jorden. Dessa tvivel har beslöjat detta klara och uppenbara ”ja”, och har orsakat att det blir molnigt och dunkelt. Du har känt dig förlorad i detta jordiska äventyr, ensam och övergiven. Jag känner denna smärta från att ha upplevt det.

Jag har blivit porträtterad för ofta som ett helgon, en upplyst som visste allting. Det var inte så, för jag har känt djupa tvivel och rädsla. Detta var en del av min resa, liksom det är en del av er, så se mig i min ofullkomlighet, min bräcklighet. När jag bodde på Jorden inspirerades jag av ett ljus som jag ville vittna om. Ett ljus som är bortom ord, som innehåller kärlek, underverk, skönhet, humor och visdom. Det ljuset var inte från mig, men det gavs genom mig, precis som det är med dig. Men jag hade också stunder av djup förtvivlan när jag upplevde en brist på förståelse från de som fanns omkring mig, och när jag inte kände mig erkänd, precis som ni gör. Därför kunde jag nå ut till människor som var väldigt ensamma, förtvivlande människor som kände smärta, både fysiskt och emotionellt; Människor som befann sig i en andlig ödemark. Jag kunde förstå dessa människor, för jag hade upplevt, i mig själv, de känslor, stämningar och tankar som de upplevde.

Mänskliga erfarenheter, med alla dess höjder och djup, är nödvändiga för att ert ljus ska skina här. Vad ni upplever nu i ert liv som mörker, som dysterhet, som hinder, allt detta är en del av din resa. Det är inte ett hinder som du borde försöka undvika. Det handlar mer om er förmåga att acceptera dessa saker och att ta ert hjärtas ljus till dem, precis som en sten kan tändas inifrån och bli en vacker ädelsten. Det är uppgiften ni är avsedda för, att uppleva mörkret, förstå det inifrån och sedan lysa upp det och genomgå hela spektret av mänskliga erfarenheter; Att innesluta dem med medvetande och att känna genom dem och genom dem. Då vaknar Kristusenergin i en människa – och att vara mänsklig är nödvändigt för att detta ska ske. Du kan inte utveckla den energin, den speciella unika kraften och briljansen i Kristusenergin, i höga eteriska områden där motstånd och djupet av den mänskliga erfarenheten saknas. Se då det som uppenbarligen håller dig tillbaka, det som får dig att stå emot, det som avskräcker eller stör dig och vad du kanske avskyr, som precis ditt öde, syftet med vilket du är här.

Det är en magisk upplevelse att hjälpa en annan människa att lysas upp inifrån, som då blir en varelse genom vilken mirakel kan inträffa. Det finns berättelser om mig om mirakel och plötsliga fysiska och mentala helande. Men den kraft jag hade var inte en trollkarls; Det var inte ett mystiskt trick genom vilket mirakel hände. Jag kunde nå människor som var mogna för det, som var på väg att uppleva ett genombrott på inre nivå, genom min djupa förståelse för deras mänsklighet. Jag gjorde inget dömande om vem de var, deras negativa eller positiva sidor; Jag var bara där. Och det fanns människor som i sin kontakt med mig upplevde kärlek och att kärleken gjorde dem hela. Det var som om deras sanna natur blev uppmanad att plötsligt vakna, och det är vad som händer i ett så magiskt ögonblick. Det var inte något jag faktiskt gjorde, det var något som hände i samspelet mellan oss.

Att jag var öppen var det som gjorde det möjligt för mig att ta emot Kristusljuset och att kunna vidarebefordra det till andra. Och den här öppenheten jag pratar om uppnås mycket ofta, som människa, genom en krisupplevelse. Du är vanligtvis fångad i alla slags övertygelser om vad som kanske eller kanske inte händer, eller borde eller borde inte vara, innan du faktiskt är öppen för Kristi ljus. Du är full av idéer och tankemönster som skapar en mängd känslor och stämningar. Du försöker forma din värld, ditt liv, från sådana idéer och tankemönster tills du stöter på någonting som är så enormt att du inte kan hitta ett snyggt sätt att undvika det, och då är alla dina vissheter, dina övertygelser och tankemönster bortsvepta. Du hamnar i ett djupt hål och detta kan ge en överväldigande mängd rädsla.

Du kan också kalla detta ”själens mörka natt”, och det är en skrämmande upplevelse. Samtidigt finns det möjlighet att du kan bli öppen och inse att du inte längre vet rätt väg, och då ger en del av dig upp, medan en annan del öppnas. Den del som ger upp är den defensiva, motsatta delen som alltid tycker att den vet bättre, som är otålig, som vill ha och kräver alla sorters saker från livet. Den delen dör ofta bort i en kris, och om du vågar låta den dö, kan ljuset börja skina inombords. Här kan du se att en krisupplevelse, något som verkar för mycket att smälta, också har potentialen för en öppning till ljuset. Men det är en väldigt intensiv upplevelse, för den del som dör vill inte dö, den vill hålla fast – den gör motstånd.

Jag ber dig att påminna dig den del av dig som gör motstånd mot ditt ljus och som står emot ljuset i allmänhet, kosmos ljus som vill strömma genom dig. Något i dig vill skydda dig mot den möjligheten, så känn, om du kan, din tvekan när jag ber dig att föreställa dig att ljuset flyter genom dig, mycket enkelt och fritt, genom alla delar av din kropp och ut i världen. Vad drar den här bilden upp i dig? Kan du tillåta den möjligheten? Kan du känna att det ens är möjligt? Eller finns det något i dig som vill skärma av, att skydda? Och titta på den skyddande delen och se den framför dig som en vakt. Fråga dig själv: ”Varför behöver jag den här skölden”? Ta denna defensiv på allvar, för det finns något i dig som känner behovet av att ha den här skölden på plats. Respektera den delen i dig eftersom skölden alltid har en avsikt. Den är där för att skydda en mycket sårbar del av dig.

Vilken del i dig kommer inte att tillåta ljuset? Vilken del i dig upplever det som för mycket att begära av dig, eller som hotande eller som till och med farligt? Och närma dig denna del försiktigt, som du skulle göra med ett barn. Se det som ett barn som har blivit avskräckt, ett barn som har vänt sin livsenergi inåt. Närma dig detta barn mycket försiktigt och se hur vackert det är; Det strålar fortfarande ut skönhet även med denna extrema sårbarhet och defensivitet. Böj knä för detta barn och omslut det med din generositet och vänlighet. Böj knä i mild acceptans utan att vilja att barnet förändras eller att påtvinga något på barnet. Sätt dig lugnt, på ett avslappnat sätt, med detta barn och känn hur du kan ta över sköldens plats. Fram till nu har barnet känt sig skyddat av detta defensiva hinder mellan dig och omvärlden, men det här skyddet är också en barriär mellan dig och dina djupaste känslor.

Fråga barnet om du kan ta denna sköldens plats. Fråga bara barnet: ”Vil du låta mig ta hand om dig, är det bra med dig?” Fråga ärligt och öppet: ”Skyddar jag dig tillräckligt?” Och låt det tala fritt. Kanske säger det: ”Nej, jag är inte tillräckligt säker, jag är rädd”. Fråga vad det behöver, eller vad du kan göra, för att få det att känna sig tryggt. Ta dig tid när du gör det, för du kan ha denna konversation med ditt inre barn om och om igen. Det är ett levande väsen, en del av dig som bär mycket kärlek, och som har mycket kärlek att ge. Men det borde känna sig tryggt på jorden, och därför är din mildhet och trofasthet nödvändig.

När du har upprest ett defensivt hinder, en sköld, för att skydda och gömma ditt inre barn, är du inte längre medvetet kopplad till det barnet. Det blir dolt för dig. Du kopplar ifrån, till exempel, med defensivitet, eller stänger av dig vid vissa tillfällen i ditt liv, och du vet inte varför det händer. Du kan bli arg, eller besviken, eller avskräckt, och när det händer beror det på att det finns automatiska reaktiva mönster i arbete som står mellan dig och ditt inre barn. Genom att förnya kontakten med det här sårbara barnet i dig och börja samtalet om och om igen kan du gradvis hitta ett sätt att lösa dessa automatiska reaktiva mönster – defensivbarriären – men det kräver tålamod och mildhet från din sida. Och det ber dig att förstå, mycket djupt, att denna sårbara del av dig inte är ett hinder som måste undvikas eller övervinnas, och det bör inte elimineras.

Det är tänkt att du skall växa genom detta barn genom att omsluta det med förståelse och kärlek, och då vaknar Kristus ljus i dig. Borta är de fasta idéerna och dömande och övertygelser, och att för alltid sträva och kämpa för något som du tror du behöver. Istället finns det nu en vilja och öppenhet i dig att möta dig själv om och om igen genom uppmärksamhet och underverk. Genom att inte tänka att du redan vet vad du behöver och vad som är bra för dig tillåter du dig att bli förvånad över ditt inre barns svar.

Detta är din väg, eftersom själen har något att lära av den mänskliga erfarenheten. Ibland ser du himlen, den värld som själen tillhör, som en perfekt värld, men också som en plats från vilken du har kastats ut. Du var då tvungen att överleva i en ofullkomlig och ofta främmande värld, Jorden, där så många känslor tynger ner dig, och det känns som ett straff. Men riket varifrån du kom, själens värld, är inte heller perfekt. Något viktigt saknas där och därför har du alltid tagit tillitens hopp in i inkarnationen. Det är livet i sig, det här famlande sökandet, det här djupa och intensiva sättet att uppleva – vilket är möjligt speciellt på jorden – genom vilket din förståelse, ditt tålamod, din insikt och medkänsla blir djup och väsentlig. Det är det som är den andliga meningen med livet på jorden. Glimtarna av perfektion som du kan uppleva här – ofta i stunder av enkelhet, eller genom insikter, eller i en upplevelse av ren njutning och skönhet – sådana glimtar väger mera än att enbart vara i euforiska tillstånd i flera år i de himmelska rikena.

Det är verkligen underbart att vara i en atmosfär av harmoni med mindre motstånd och färre höjder och djup, och du längtar efter det. Men förneka inte skönheten och det djupa andliga värdet av livet på jorden, av vad du går igenom. Ta med erfarenheten, visdomen och genombrotten som du upplever här in till ljusets riken, och de rikena kommer att få mer innehåll och mer liv på grund av det. Det finns en pågående samverkan mellan Jordens rike och riket ”på andra sidan”. Skatta ditt eget liv som värdefullt. Du är modig; Du agerar kraftfullt. Så erkänn ditt eget ljus.

Jag njuter av att vi är tillsammans här. När jag är här, även om jag inte är i en kropp, blir jag mänsklig på ett visst sätt, och jag minns igen hur det är att vara mänsklig. Belastningen, ja, men också ljusets, vänskapens och solidaritetens ögonblick, som berör själen väldigt djupt. De vänskapsband som byggs upp på jorden förblir med själen och fortsätter att göra sitt arbete för evigt, så dyrbart är livet på jorden.

Jag tackar er alla för att vi är tillsammans och jag hälsar var och en av er från mitt hjärta.

Översättning av Maria Baes och Frank Tehan

© Pamela Kribbewww.jeshua.net

Översättning: Lars-Eric Sidling                       www.st-germain.se