Söndagens meditation, 10 maj

Människan under urtid

Av Eva-Lena Johansson

För länge länge sedan fanns inte ondskan på vår planet. Det var en tid i paradisisk skönhet. Människorna som levde då var lyckliga och de visste inget om tid och död. De levde för dagen helt i nuet.

Allt var perfekt, en rofylld plats där allt var sammanlänkat och där alla kunde läsa varandras tankar. Man behövde inte prata för att förstå vad den andre tyckte. Klimatet var perfekt, då varje människa kunde styra över det med sin tanke och vilja. Alla kunde förflytta sig med tankens hjälp. Människorna hade inga transportmedel för det behövdes inte. Vilja och avsikt var det enda som behövdes för att komma någon annanstans.

Alla levde i perfekt samklang med naturen, med Moder Jord. De åt av trädens frukter och markens bär för att det var gott. De behövde inte något annat för att livnära sig än luften de andades, men att smaka på frukterna var ändå något de kunde njuta av. De hade allt de behövde och de var ett med allt levande på planeten. De levde i fred på en mycket hög medvetandenivå.

Luften var fuktig och solens strålar brände inte sönder naturen utan allt var i perfekt harmoni. Det fanns inga gränser mellan dimensionerna. Portarna stod på vid gavel. De kunde se änglarna som spelade och sjöng i skyn. De kunde prata med älvor och andra av Moder Jords varelser. De ville inte någon annan något ont och ingen annan ville dem något illa. Önskade de sig vackra ting så skapade de dem med tankens rena kraft.

Det skulle dröja eoner av tid innan något förändrades, innan ondskan nästlade sig in och separerade. Det skulle dröja ännu mycket längre innan de föll och glömde vilka de i sanning var. Det kom en tid när de inte längre kunde skåda Guds ansikte, när de förlorade kontakten med de andra i skapelsen och blev separerade från varandra.

Det är där vi står idag. Det är tillbaka till den människa med de förmågor vi en gång hade som stegen ska leda. Dimensionernas slöjor ska åter lyftas bort och vi ska förstå allt vi glömt.