Söndagsmeditation via Eva-Lena Johansson, kl 21.00, 3 januari
Längtan
Vid bergets fot står en port på glänt. Jag öppnar dörren på vid gavel och går in bergakungens sal. Det gnistrar från kristallerna i grottan. Ljuset korsar rummet när det brutits av alla kristaller som finns i väggar och tak.
På ett stenbord ligger guld och silver i mängder. Det är länkar av guld som ska pryda den stora jätten som bor här inne. Jag hör dånet av kraftiga steg och känner håret resa sig av fasa. Jag ångrar att jag gått in i berget men står som förstenad kvar på samma ställe ur stånd att röra mig.
Plötsligt dyker han upp inifrån berget, en jätte, där jag jämförelsevis är liten som en mygga. ”Vad gör du i mitt berg!” dånar rösten. ”Vad gör du här?” Jag darrar som ett asplöv men säger ändå, att berget tillhör alla inte bara honom. Jätten blir stum av att jag vågat säga någonting överhuvudtaget och greppar tag i mig och lyfter upp mig. Jag hinner tänka, att om han släpper mig så slår jag ihjäl mig.
Jätten säger: ”Ser du allt guld och silver jag har samlat? Jag samlar på världens rikedomar. Jag ska äga allt. Ni människor bara förstör. Ni behöver inte ha någonting. Nej, vi jättar ska ta över jorden och ni kan tjäna oss. Ni är inget värda, små och ynkliga. Jag kanske skulle sätta dig i en bur, så jag kan titta på dig och drömma om, när vi tagit över världen. Vi ska sätta er allesammans i burar och där kan ni sitta och längta efter att bli fria. Ni kommer aldrig någonsin mer att få se varken sol eller måne.
Förresten så förtjänar ni inte ens att leva. Ni bryr er varken om naturen, djuren eller era sämst lottade människor. Nej, människosläktet kan dö ut, så tar vi jättar över jorden. Vi har enorma krafter och vi kan ta över andra planeter och solsystem också. Ni är bara små lortar som inte har något värde. Vi har suttit tillräckligt länge under bergen och väntat på att ta över.”
Nu var jag skräckslagen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Människorna höll på att förlora sin frihet och drömmen om en bättre värld var mer avlägsen än någonsin. Jag kände förtvivlan bubbla upp i mitt bröst.
Plötsligt befann jag mig utanför berget och jag låg i gräset. Jag måste ha drömt, tänkte jag. Jag tittade upp och det hade börjat duggregna. Någon dörr i berget syntes inte till. Den ondskefulle jätten var borta. Jag reste mig upp och borstade av mig.
Det är bråttom, tänkte jag. Vi måste förändra våra liv, så jättarna inte tar över. Alla människor måste leva på ett sätt som för oss framåt ut ur mörker som vill snärja oss och ta över. Alla måste leva ett liv som bejakar det goda inom var och en. Vår längtan till något bättre ska leda oss framåt och omintetgöra jättarnas planer.
All lycka till dig.
Jag heter Eva-Lena och har lämnat min arbetskarriär som lärare bakom mig. Kanalerna som en gång stängts har återigen öppnats för mig och jag får skrifter intuitivt. Söndagsmeditationerna på denna sida är budskap jag kontinuerligt får för att förmedla till er.
Om ni är intresserade av vad jag tidigare intuitivt har skrivit har jag givit ut böckerna Den tidlösa tidens tid och Nyckeln till Lyckans Labyrint
Önskar du kontakta mig för att fråga något, tala om vad du tycker om meditationstexten eller köpa en bok så kan du kontakta mig på min e-mailadress evalena47@gmail.com
